Tretton år gammal komponerade Alfvén denna lilla Romance, vilken två år senare skulle följas av ytterligare ett flöjtstycke, Serenade. Han var inte obekant med instrumentet och från 1883 tog han pianolektioner. I Första satsen (första delen av hans självbiografi i fyra band), s. 82 berättar han

"En vacker dag kom jag över en liten flöjt, en sådan som gardisterna brukar vissla i så stiligt, när vaktparaden på strama ben marscherar till slottet. Detta instrument blev för återstoden av sommaren [1883] min andes stämma, den outtröttliga förkunnaren av mina känslor. Jag blåste ständigt och helst i den högsta oktaven. Det var som om jag där bäst fick fram min längtans väsen. Jag blåste så råttorna flydde och tjuren svimmade, sade gårdspigan. Men jag tror hon överdrev, ty hon hade på sista tiden blivit retlig till humöret. Andrea [som var Hugos tillbedda den sommaren] däremot tyckte att det lät förtjusande – i synnerhet på avstånd. Därför drog hon sig alltid tillbaka, då jag började".

Kungl. Musikaliska akademien och Alfvénfonden gjorde en utgåva 2006 efter autografen i Stiftelsen Musikkulturens Främjande.

Jan Olof Rudén