Franz Berwald (1796−1868)

Franz Adolph Berwald, född 23 juli 1796 i Stockholm, död 3 april 1868 i Stockholm. Tonsättare, violinist, pedagog, ortoped och industriman, svensk musiks främste symfoniker under 1800-talet. Violinist och altviolinist i Kungl. Hovkapellet 1812−18, 1820−23 och 1824−28. Lärare i komposition och instrumentation vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1867−68. Hedersledamot av Mozarteum i Salzburg 1847. Invald i Kungl. Musikaliska akademien 1864 som ledamot nr 386.

Liv

Bakgrund, tidiga år och studier

Franz Berwald hörde till en nordtysk musikersläkt som kommit till Sverige genom fadern Christian (1740−1825) och farbrodern Georg Johann Abraham (1757−1825). De hade båda efter studier för bland andra Franz Benda i Berlin anställts som violinister i det svenska hovkapellet, den förre 1773 och den senare, som också framträdde som fagottvirtuos, 1782. Georgs son Johan Fredrik (1787−1861), Franz kusin, var en skicklig violinist och skulle efter en tid i det ryska kejserliga hovkapellet 1812 bli konsertmästare i det svenska och 1823 avancera till hovkapellmästare. Christian Berwald, som lämnade Hovkapellet 1806, var också verksam som violinpedagog och notkopist, och drev dessutom ett lånebibliotek för musikalier. Hans maka sedan 1789, bryggardottern Agneta Bruno (född 1766 i Stockholm), avled redan 1809, och Franz skulle efter faderns död 1825 få ansvara för sina tre ogifta systrars ekonomi.

Franz började spela violin vid fem års ålder och fick sin första musikaliska undervisning av fadern som snart kunde lansera sonen som underbarn. Unge Franz medverkade vid en hovkonsert 1805 och uppträdde året därpå som solist i konserter av Johann Schobert och Giovanni Mane Giornovichi vid framträdanden i Uppsala, Västerås och Stockholm. I mars 1811 var han i Stockholm solist i en violinkonsert av Edouard Du Puy, som för en tid blev hans lärare, och när Du Puy 1812 blev hovkapellmästare, blev Franz anställd som violinist i Hovkapellet. Där skulle han med uppehåll åren 1818−20 och säsongen 1823−24 stanna till 1828, från hösten 1815 även som altviolinist. Detta år blev hans yngre bror August (1798−1869) violinist där, och de båda bröderna framträdde ofta tillsammans.

Påbörjad tonsättarbana

Trots att Berwald troligen fick också en viss teoretisk utbildning hos Du Puy, brukar han anses vara autodidakt som tonsättare. Men det är fullt tänkbart att han fått kompositionstekniska råd av sin kusin Johan Fredrik och av hovkapellmästaren Joachim Nicolas Eggert (som dock lämnade Stockholm 1812). Åtskilliga iakttagelser av sats- och instrumentteknisk art kunde han göra från sin violinistplats i Hovkapellet; han hjälpte också sin far med vissa notutskrifter. Berwald skrev 1816 Tema med variationer för violin och orkester över ett tema som ”imiterar” ett av Pierre Rode som denne själv varierat. Stycket erinrar även i stilen om Rodes kompositioner. Året därpå tillkom en tyvärr förkommen Fri fantasi ”öfver ett nationaltema” för orkester, en konsert för två violiner och orkester och en septett för klarinett, fagott, horn, violin, viola, cello och kontrabas, samma besättning som i Beethovens op. 20. De tre verken framfördes med avsevärd framgång vid en konsert med Hovkapellet i Börssalen den 10 januari 1818, då dubbelkonserten spelades av bröderna Franz och August. Den gjordes åter vid en konsert den 5 november samma år. Fantasin och kvartetten framfördes på nytt vid en konsert den 7 december 1819.

Under hösten 1818 arbetade Berwald med utgivningen av en Musikalisk Journal, som under 1819 upplevde sex nummer. Där publicerade han några egna sånger och pianostycken, och i övrigt innehöll de aktuellt internationellt stoff. Dessutom skrev han två stråkkvartetter, en i g-moll och en i B-dur (den senare förkommen). Sommaren 1819 gjorde bröderna Berwald en konsertturné till Finland och Ryssland, och nämnda Tema med variationer synes ha uruppförts i augusti i Åbo, troligen med tonsättaren själv i solostämman. I förhoppning att hans musikjournal skulle uppmärksammas även utomlands ändrade han dess namn, och den fick i sina fyra nummer 1820 heta Journal de Musique. 1819 tillkom orkestervariationer över sången ”Göterna fordomdags drucko ur horn”, som framfördes den 7 december men sedan gått förlorade, samt en kvartett för piano och blåsare. I sina stycken i musikjournalen visar Berwald knappast mer än att han behärskar tidens operanära stil, men verk som septetten och g-mollkvartetten äger redan en klart personlig ton.

Konsolidering av tonspråket

Vid en konsert i Stockholm den 3 mars 1821 uruppfördes pianokvartetten och vidare en symfoni i A-dur och en utåtriktad och ställvis virtuos violinkonsert i ciss-moll med brodern som solist; av symfonin har endast delar av första satsen bevarats. Nu hade Berwalds eget tonspråk ytterligare konsoliderats, och denna gång var kritiken inte nådig − tonsättaren hade enligt den anonyme anmälaren i Argus ”jagande efter originalitet och endast sträfvande att imponera genom stora effekter, med flit bannlyst allt melodiöst i sina kompositioner”. Recensionen lockade Berwald till en kärnfull polemik, där han hävdar att verken är ”skrifna i en alldeles egen stil” och att det i konsten inte kan stanna vid ”bibehållandet af det fordna”. Han fick det kungliga uppdraget att skriva en kantat till avtäckningen av statyn av Karl XIII den 5 november 1821. Verket framfördes vid en konsert i Börssalen den 29 januari 1822, då även hans dubbelkonsert spelades av brodern August och systern Carolina. Ännu en kantat, likaledes med orkester, till firandet av kronprinsessan Josephines ankomst till Sverige inför förmälningen med kronprins Oscar tillkom 1823. Närmast komiskt turnerade Serenad för tenor och sex instrument komponerades 1825, men av detta verk finns endast fragment bevarade.

Den nämnda serenaden och kantaten för kronprinsessan framfördes vid en konsert i Börssalen den 8 april 1826. Sommaren 1827 genomförde Berwald och pianisten Jan van Boom en kortare turné i Norge. Samma år komponerades ett Concert-Stück för fagott och orkester som innehåller en variationssats över ”Home, sweet home”. Berwald arbetade också på en opera, Gustaf Wasa, där han visade djärvheten att göra en nykomposition av Kellgrens libretto till Naumanns ”nationalopera”. Konserten och operans första akt framfördes konsertant 1828, och operaakten uppfördes även på Kungl. Teatern den 15 maj; en marsch ur verket gavs ut i en klaverversion av Berwald själv. Vid två konserter i november och december samma år kunde han också visa upp delar av operans andra akt, däribland hymnen ”Ädla skuggor, vördade fäder”, vidare bataljmålningen Slaget vid Leipzig och därtill en ”ny” septett som dock visat sig vara en omarbetning av den tidigare.

I Berlin som tonsättare − och ortoped

Franz Berwald hade vid flera tillfällen förgäves ansökt om stipendier för att kunna vidareutbilda sig utomlands, men även hans begäran 1828 avslogs. Trots det slutade han i Hovkapellet och kunde genom de två höstkonserterna skaffa medel till sin resa. Han fick också ett visst ekonomiskt stöd av kronprins Oscar.

Berwald valde Berlin, där han kom att stanna ända till 1841. Till en början försökte han lansera sin musik och arbetade på flera operaprojekt, flitigast på Leonida och Donna Isabella. Av den förstnämnda kunde han på hösten 1830 sända tre nummer till Stockholm för framförande. Samtidigt hade han förgäves lämnat ett färdigt partitur av Leonida till teaterdirektionen i Berlin. En ny operaidé, Der Verräter, som omtalas 1834, synes vara en omarbetning av Leonida. Under dessa tidiga Berlinår ägnade sig Berwald också åt studier i kontrapunkt på egen hand efter Cherubinis nyutkomna lärobok. Dessvärre kunde han inte skaffa sig några lämpliga förbindelser i den preussiska huvudstaden och inte heller få sin musik spelad. 1835 började han med utgångspunkt från ett tidigare intresse en helt annan verksamhet: han öppnade ett ortopediskt institut, där han använde sig av mekaniska apparater som han själv konstruerat. Efter att ha fått ett intyg från en av Berlins främsta anatomer, blev Berwalds institut populärt och därmed också hans ekonomi räddad. Han räknade med att hans opera Leonida/Der Verräter skulle tas upp i Stockholm på hösten 1837, då en svensk översättning låg färdig och rollhäftena hade skrivits ut, men därav blev intet. Sin ortopediska praktik i Berlin bedrev han till 1841, då han prövade sin lycka i Wien.

Satsning i Wien och svenskt engagemang

Franz Berwald hade redan 1836 skaffat sig en assistent vid sin klinik, Mathilde Scherer, och han gifte sig med henne i Wien den 18 juli 1841. Även i denna stad tänkte han sig kombinera sitt komponerande med ortopedisk verksamhet. Men musiken tog överhand och han skrev orkesterstyckena Elfenspiel, Humoristisches Capriccio och Erinnerung an die norwegischen Alpen, vilka alla tre framfördes vid en välgörenhetskonsert i Wien den 6 mars 1842 och fick övervägande god kritik. Humoristisches Capriccio finns inte bevarat, men det har antagits att Berwald som ibland återanvände sina tematiska idéer − exempelvis är ett avsnitt i Erinnerung hämtat från Leonida − kan ha utnyttjat delar av stycket i uvertyren till sin senare opera Drottningen af Golconda. Han arbetade också på sin opera Estrella di Soria och sin Sinfonie sérieuse, som är slutdaterad i Wien. Men i mitten av april 1842 var Berwald åter i Stockholm. Han gav den 19 maj en egen konsert i Ladugårdslands kyrka, då de tre nämnda orkesterverken fick sällskap av två nummer ur Estrella, en kör ur Der Verräter, den nyskrivna Ernste und heitere Grillen samt ”på begäran” hans tidigare uppmärksammade Slaget vid Leipzig.

Sommaren 1842 tillbringade Berwald i Nyköping. Där tillkom tonmålningarna Bajaderenfest och Wettlauf samt en Sinfonie capricieuse som skall ha förelegat i ett fullständigt partitur som senare försvunnit. Till ett verk med detta namn har bevarats en utförlig orkesterskiss, men det är osäkert om den representerar stycket från 1842 eller är ett helt annat verk i samma tonart, D-dur. Han fullbordade sin ”operett” Jag går i kloster i oktober samma år. Ett par utdrag ur verket klingade vid hans konsert i Börssalen den 6 december, då även Erinnerung an die norwegischen Alpen och Bajaderenfest framfördes. Inför Stockholms stads firande av Karl XIV Johans 25-åriga regeringstid den 6 februari 1843 fick Berwald uppdraget att skriva en festmusik. Denna Grande Polonaise publicerade han i klaverarrangemang och lade senare in i Estrella di Soria. Under sommaren 1843 skrev han en ny operett, Modehandlerskan. Den 2 december gavs på Kungl. Teatern en kombinerad konsert och operaföreställning, då programmet utöver verk av Mozart och Haydn upptog hans Erinnerung an die norwegischen Alpen, Bajaderenfest, en aria ur Modehandlerskan, Sinfonie sérieuse och slutligen Jag går i kloster, där Jenny Lind medverkade. Detta evenemang har blivit ryktbart främst på grund av de nedgörande recensionerna av symfonin, och mycket har också spekulerats kring Johan Fredrik Berwald som i egenskap av hovkapellmästare dirigerade verken och som sägs ha behandlat kusinens kompositioner med viss likgiltighet. Visserligen spelades den välvilligt mottagna operetten ytterligare fem gånger, och vid den andra framfördes symfonins första sats ”på begäran”, men det dåliga mottagandet av symfonin gjorde att Berwald företog en viss omarbetning av verket och att han inte presenterade någon annan av sina symfonier offentligt.

1844 skrev han bland annat en tonmålning för orgel fyra händer, En landtlig bröllopsfest, och gav den 19 november en konsert i Storkyrkan som skall ha lockat en publik på omkring 3 000 personer, då tre nya kortare fosterländska stycken framfördes − ”Swea, hjeltemodren satt …” (tryckt under titeln ”Konung Oscar!”), ”Himmel, skydda Svea land” och ”Svenska folk i samdrägt sjung!”. Den sistnämnda sången till ord av Herman Sätherberg var av Berwald avsedd som ny nationalsång och redan publicerad. I början av 1845 komponerades såväl Sinfonie singulière som symfonin i Ess-dur. Den 26 mars uruppfördes Modehandlerskan som trots medverkan av Wilhelmina Fundin och Julius Günther blev ett rejält fiasko och bara upplevde en enda föreställning. Under sommaren publicerade Berwald i Aftonbladet två viktiga debattartiklar, ”Några reflexioner öfver nutidens unga kompositörer” och ”Något om Musikundervisningen i allmänna Skolor, o. s. v.”. På hösten samma år gav han en konsert då det nämnda orgelstycket och de nyskrivna kantaterna Karl XII:s seger vid Narva och Gustaf Adolf den Stores Seger och Död vid Lützen framfördes. Till samma kategori av medvetet publiktillvända verk hör Nordiska Fantasie-Bilder för soli, kör, blåsare och orgel, som uruppfördes vid hans konsert i Storkyrkan den 9 maj 1846, och även Gustaf Wasas färd till Dalarne från 1849, som dock inte framfördes förrän 1866 och då rubricerades ”romantisk tonmålning”.

Ut i Europa, reträtt som bruksdisponent

Sommaren 1846 begav sig Berwald åter utomlands och på vägen gav han en konsert i Göteborg med några av sina senaste verk, däribland En landtlig bröllopsfest i vilket han var en av organisterna. Han vistades en tid i Paris, men då han där inte lyckades få sin musik placerad fortsatte han i slutet av november till Österrike. I Wien kunde han den 26 januari 1847 ge en egen konsert på Theater an der Wien, då han lät två av sina tonmålningar och två av sina kantater klinga och uruppförde sångspelet Ein ländtliches Verlobungsfest in Schweden med Jenny Lind som en av solisterna. Verket, som till stor del bygger på folkmelodier och samtidigt gavs ut i Wien, var också tillägnat henne. Berwald gav 1847−49 konserter även i Linz, Salzburg och Graz samt i Nürnberg, och han utnämndes till ledamot av Mozarteum i Salzburg i december 1847. 1849 sökte han förgäves platsen som director musices i Uppsala, och lika illa gick det då samma år hovkapellmästarsysslan efter kusinen blev vakant. Under 1848 färdigställde Berwald en nyversion av Estrella di Soria och skisserade två stråkkvartetter, i Ess-dur och a-moll, som fullbordades 1849. Detta år skrev han också sin första pianotrio som slutfördes efter hans återkomst till Stockholm i maj.

Nu utan någon musikalisk anställning måste Berwald återigen ägna sig åt helt andra verksamheter. 1850 blev han genom sin vän Ludvig Petré disponent vid Sandö glasbruk vid Ångermanälven norr om Härnösand. Han visade sig ha sinne för både det praktiska och det ekonomiska. 1853 blev han delägare i företaget och dessutom intressent i ett sågverk på samma ort. Han vistades i Sandö mest på somrarna. Under vinterperioderna i Stockholm arbetade han vidare med sina kompositioner. 1851 tillkom två pianotrior och 1853 hans första pianokvintett och ännu en pianotrio. Sina kammarmusikverk fick han prova i en liten privat vänkrets, där medmusiker som Oscar Byström, Ivar Hallström och Conrad Nordqvist fanns med. Berwald hade också några elever, och de mest namnkunniga blev pianisten Hilda Thegerström, som genom hans förmedling fick studera vidare hos Franz Liszt, och sångerskan Christina Nilsson. Berwald skrev 1855 sin pianokonsert i D-dur för Thegerström och tillägnade 1857 Liszt sin andra pianokvintett. Pianokonserten är ett ohöljt romantiskt och överdådigt virtuost verk som är så inrättat att det kan framföras även av solisten ensam. I slutet av 1850-talet skrev han dessutom duorna för violoncell respektive violin och piano, och de flesta av de nämnda kammarmusikverken publicerades i Tyskland, där de ofta fick mycket positiva recensioner. Tre ambitiösa pianostycken, varav Romanze et Scherzo senare har publicerats, hör också till samma period.

När Sandö råkade i ekonomisk obalans 1858, fick Berwald en motsvarande anställning vid Sandviks glasbruk i Bromma, men den befattningen lämnade han året därpå. 1862 fick han den 9 april äntligen se sin opera Estrella di Soria uruppföras på Stockholmsoperan i en ny version som synes ha färdigställts våren 1861. Likafullt gjorde han ändringar in i det sista, till och med mellan föreställningarna. Verket är en veritabel grand opéra med vissa buffoneska inslag och handlar om krig och kärlek i 1400-talets Kastilien. Den tyska originaltexten var skriven av Wien-skriftställaren Otto Prechtler, som också hade levererat texten till Ein ländtliches Verlobungsfest. På Kungl. Teatern dirigerade Ludvig Norman och i den krävande titelrollen sågs Fredrika Andrée. Stycket gick endast fem gånger, men det mottogs med påfallande positiva omdömen och lockade Berwald till nya operaplaner. Bland annat skisserade han Slottet Lochleven över Maria Stuarts öde efter Walter Scotts roman The Abbot.

Sena bekräftelser

I januari 1864 invaldes Berwald i Kungl. Musikaliska akademien (han hade föreslagits första gången redan 1842!), och när en ny kompositionsprofessur inrättades vid akademiens konservatorium 1867, sökte han befattningen. Han förbigicks även denna gång, men detta väckte en så stark reaktion att den tillsatte professorn Hermann Berens − som redan undervisat i komposition vid konservatoriet − drog sig ur och Berwald installerades. Han fick därmed även uppdraget att starta revideringen av den svenska koralboken. Dessutom började han skriva en kompositionslära. 1864 hade han färdigställt sin opera Drottningen af Golconda över ett sagoartat stoff, som tonsatts flera gånger tidigare. I sitt tydligen ganska snabbt tillkomna verk använde han delar ur materialet till Slottet Lochleven, och titelrollen med dess rika koloratur var tänkt för hans elev Christina Nilsson. Kungl. Teatern antog verket, men det blev då aldrig framfört. Operan klingade första gången i en konsertversion i Göteborg 1933, medan det sceniska uruppförandet skedde på operan i Stockholm först 1968 i samband med 100-årsminnet av Berwalds dödsår.

Vidare komponerade Berwald 1864 en Apoteos till firande af 300-årsminnet af Shakespeares födelse, 1866 ytterligare en kantat, Hymn och jubelsång, till ord av Oscar Fredrik (sedermera Oskar II) till invigningen av industriutställningen i Stockholm och med anledning av representationsformens genomförande sången ”Den 7 december 1865. Echo från när och fjärran” för sopransolo, klarinett och piano, som framfördes tillsammans med äldre verk vid hans sista konsert i Storkyrkan den 5 april 1866. Under 1850- och 1860-talen var han flitigt verksam som skribent i pressen och diskuterade tidens sociala och ekonomiska problem. Han fortsatte att liksom tidigare yttra sig i musikaliska ting, även som recensent. Franz Berwald avled i lunginflammation efter åtta dagars sjukdom den 3 april 1868.

Verk

Berwald räknas som vår främste 1800-talssymfoniker. Orkesterverken, septetten och stråkkvartetterna hör alla till den levande repertoaren, och det är också i dem hans egenart mest tydligt visar sig. Att han så envist ville ägna sig åt opera låg i tiden, då det var just som operatonsättare man kunde bli även internationellt ryktbar och dessutom ekonomiskt framgångsrik. Berwalds centrala scenverk Estrella di Soria, som utan egentlig framgång togs upp på nytt av Kungl. Teatern i samband med det nya operahusets invigning 1898−1900, har nu uppmärksammats genom skivinspelningar, vilket i flera omgångar även gäller de konsertanta verken, pianokvartetterna och pianotriorna. De mera tidsbundna verken som exempelvis kantaterna kan inte längre fånga intresset, men flera partier ur hans övriga sceniska alster är värda uppmärksamhet och så även några av hans relativt fåtaliga sånger som ”Andenken” (Friedrich von Matthisson), ”Aftonrodnan” (Georg Ingelgren) och vaggvisan ”Ute blåser sommarvind” (S.J. Hedborn), alla i Berwalds Musikalisk Journal 1819, samt ”Des Mädchens Klage” (1831, Friedrich Schiller) och ”Traum” (1833, Ludwig Uhland).

Till skillnad från många samtida sångkomponister närmar sig Berwald sällan folktonen, även om den kan dyka upp i andra verk som i Erinnerung an die norwegischen Alpen och dominera i Ein ländtliches Verlobungsfest. I hans tidigare sånger, liksom i de första konsertanta verken, märks inflytanden från den förkärlek för fransk opera som rådde vid Kungl. Teatern efter sekelskiftet 1800 och även omhuldades av Du Puy. Om Berwalds mer efemära ting ibland kan förefalla tämligen ytliga, beror detta strängt taget på ett medvetet genretänkande, ty även de utmärks av en gedigen hantverksmässig kvalitet.

Det har sagts att Berwald i sina vokalverk behandlar rösten instrumentalt, men det är snarare så att han även i dem kräver en viss saklighet som delvis svär mot det ofta romantiska incitamentet. En liknande frihet från effekter kännetecknar de ofta som opraktiska kritiserade pianostämmorna i hans kammarmusik, eftersom de skall fungera i sitt kompositoriska sammanhang och inte utveckla någon pianistiskt tacksam klangprakt. Denna balans mellan en yttre uttrycksfullhet och en inre absolutmusikalisk hållning utmärker också hans symfonier, där motiven är kärnfullt behandlade och instrumentationen hela tiden står i satsförloppets tjänst. Han bygger vidare på den symfoniska linjen från Beethoven och skapar trots vissa impulser från Mendelssohn, Weber och Spohr med sin egenartade, ofta korthuggna tematik en helt personlig satsbild där de klassicistiska ramarna utvidgas genom en alltmer konsekvent och förfinad genomföringsteknik som kan karakteriseras som en fritt tillämpad kontrapunktik och som understöds av orkesterklangen. Ofta förbinds denna exakthet med en viss nyckfullhet som tar sig uttryck i egensinniga melodiska eller rytmiska infall, alltid med en frisk dos spiritualitet.

Samma tematiska täthet och samma sprudlande elegans utmärker Berwalds ”tonmålningar”, inte minst Elfenspiel och Ernste und heitere Grillen. I den sistnämnda har han i sitt originalpartitur lagt till flera nya, närmast dekorativa infall som införlivats i de senare tryckta partituren. Erinnerung an die norwegischen Alpen har fått en något mer känslobetonad karaktär som även i hans symfonier släpps fram med viss stramhet i de långsamma satserna i Sérieuse och Singuliére och får blomma ut i Ess-dursymfonins lyriskt sjungande långsamma sats. Dess melodi är hämtad från orgelstycket En landtlig bröllopsfest, ett av många lyckosamma självlån Berwald då och då kostade på sig. Smärre sådana självlån i de senare verken kan möjligen förklaras med att han misströstade om ett tidigare verks framgång och därför använde stoffet på nytt. Samtidigt vittnar de i sitt nya sammanhang om hur unikt hans tonspråk är, då de aldrig bryter sig ur den nya helheten. Någon gång kan den klassicistiska hänsynen bidra till något tröttande frasupprepningar, så i uvertyren till Jag går i kloster och finalen i (den rekonstruerade) Sinfonie capricieuse. Han kan också utnyttja en rytm eller ett rytmmönster i envisaste laget, liksom hans sekvensteknik ibland kan bli alltför påtaglig.

Det är annars utmärkande för Berwalds starka genrekänsla att han i sina orkesterverk tänker orkestralt och i sina stråkkvartetter och pianotrior kammarmusikaliskt, även om hans tematik med dess rytmiska profilering kan gå igen i olika verk. Berwalds harmonik är i huvudsak klassicistiskt stram och når knappast utöver Spohrs, men i några av de senare kammarmusikverken tillämpar han en ganska djärv kromatik. Ett ovanligt tonartsspel uppvisar första satsen i Sinfonie sérieuse, där huvudtemat i återtagningen uppträder i a-moll i stället för i satsens huvudtonart g-moll.

Berwalds medvetna formsinne avslöjas inte minst i hans många formexperiment. I både Sinfonie sérieuse och Sinfonie singulière återkommer han i finalerna till element ur de långsamma satserna och i den senare − liksom redan i septetten från 1828 − ligger scherzot inne i den långsamma satsen. I Ess-dursymfonins final kommer huvudtemat inte tillbaka utan ”ersätts” av en ny tanke när rekapitulationen börjar. I stråkkvartetten i Ess-dur bygger han hela verket som en ”kinesisk ask”, där scherzot är inneslutet i långsamma satsen och denna i sin tur är innesluten i en sonatartad Allegro-sats. I pianokvintetten i c-moll är ett scherzo inbyggt i första satsen och detta scherzos andratema dyker upp i verkets final. Som många samtida tonsättare föreskriver Berwald att satserna i de flersatsiga verken skall följa på varandra utan uppehåll, så redan i dubbelkonserten från 1817. I pianotriorna har han dessutom komponerat övergångar mellan satserna.

Inflytande och receptionshistoria

I sin kompositionsklass 1867−68 hade Berwald fem elever, Johan Alfred Ahlström, Joseph Dente, Oscar Hylén, Conrad Nordqvist och Marie Louise Öberg, som alla på olika sätt skulle göra sig bemärkta i det svenska musiklivet. Däremot är det få svenska tonsättare som kan sägas ha tagit direkta intryck av hans stil. Den ende som påtagligt visar Berwaldska drag är Oscar Byström, men även hos exempelvis Norman och Stenhammar kan påvisas influenser från Berwald.

Om Berwalds skapande inte väckte full uppskattning under hans levnad, började en positiv reaktion märkas redan efter Normans framförande av Sinfonie sérieuse 1871. Norman uruppförde Ess-dursymfonin 1878, och vid sekelskiftet 1900 var en rad betydande musiker enrollerade i ett aktualiserande av Berwalds musik, däribland Tor Aulin (som svarade för det första framförandet av Sinfonie singulière 1905), Wilhelm Stenhammar och Henri Marteau. En Franz Berwald-stiftelse bildades 1909. Den bestod till 1947 och verkade främst för publicering av de många otryckta verken, ett arbete som från 1940 också togs upp av Föreningen Svenska Tonsättare. Detta betydde i sin tur en viss internationell lansering, men först med Igor Markevitjs inspelningar av två av symfonierna 1956 kan den processen sägas vara fullt genomförd; de många inspelningarna därefter talar sitt tydliga språk. Berwalds samlade verk publicerades 1966−2014 i 30 volymer i ett samarbete mellan Kungl. Musikaliska akademiens Monumenta-serie och Bärenreiter-Verlag, och till utgåvan fogades 1979 ett Documenta-band.

Lennart Hedwall © 2015

Skrifter av tonsättaren

Musikalisk Journal 1−6 (1819).
Journal de Musique 1−4 (1820).
”Anvisning till studier i kontrapunkt, fuga, komposition och orkesterstämföring” [ofullbordad].
Talrika artiklar om musik m.m.

Bibliografi

Ander, Owe: ”Berwalds världsliga kantater”, Artes, nr 1 1996.
−−−: ”Svenska sinfoni-författares karaktäristiska orkester-egendomligheter”. Aspekter på instrumentations-, orkestrerings- och satstekniken i Berwalds, Lindblads och Normans symfonier, diss. i musikvetenskap, Stockholms universitet, 2000.
−−−: ”In the Halls of Triumph. The Secular Cantatas of Franz Berwald”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
−−−: An Inventory of Swedish Music vol. III. Twenty 19th-Century Composers from Du Puy to Söderman, Stockholm: eget förlag, 2013.
Andersson, Ingvar: Franz Berwald, Stockholm: Norstedt 1970. Nyutgåva Stockholm: Edition Reimers, 1996.
Arosenius, Alfhild: Glimtar ur Franz Berwalds liv, Bäckahästen, vol. 2, 1946.
Aulén, Gustaf: ”Till 150-årsminnet av Franz Berwalds födelse. Tal vid Berwaldskonsert i Uppsala universitets aula den 22 okt. 1946”, STM, vol. 28, 1946.
Baeckström, Arvid: Franz Berwalds sista replik i hans första tidningspolemik, i STM, vol. 32, 1950.
Berwald, Franz: Sämtliche Werke, Monumenta Musica Sveciae / Kassel: Bärenreiter, 1966–2014. [Innehåller verkkommentarer.]
Franz Berwald. Die Dokumente seines Lebens, Erling Lomnäs (red.) et al., Kassel: Bärenreiter, 1979. [Supplementband till Franz Berwald, Sämtliche Werke, Monumenta Musica Sveciae / Kassel: Bärenreiter, 1966–2014.]
Brandel, Åke: ”Släkten Berwald – dess tidigare historia och dess verksamhet i Ryssland”, STM, vol. 43, 1961.
Broman, Sten: ”Berwalds instrumentalmusik före 1830. En kort översikt”, Musikvärlden, nr 3 och 8 1945, nr 1 1946.
−−−: ”Franz Berwald”, i: Kungl. Teaterns programblad till Drottningen av Golconda, Stockholm, 1968.
−−−: ”Franz Berwalds stamträd”, STM, vol. 50, 1968.
Castegren, Nils: ”Musikaliska Konstföreningen och Franz Berwald. Bidrag till kännedomen om offentliggörandet av Franz Berwalds verk intill 1911”, i STM, vol. 35, 1953.
−−−: ”Franz Berwald. Overtures & Tone Poems”, kommentar till skivutgåva, Nonesuch H 71218, 1968.
−−−: ”Franz Berwald och hans tre drottningar”, i: Kungl. Teaterns programblad till Drottningen av Golconda, Stockholm, 1968.
−−−: ”Franz Berwalds kompositionselever vid Musikkonservatoriet 1867–68”, STM, vol. 56, nr 1, 1974.
Dahlgren, Fredrik: Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar 1737-1863, Stockholm: Norstedt, 1866.
Dale, Kathleen: ”Franz Berwald”, The Listener, vol. 21, 1950.
Eppstein, Hans: ”Franz Berwalds septett – fakta och frågor kring verkets tillkomst”, STM, vol. 67, 1985.
−−−: ”Franz Berwald. Kammarmusik”, kommentar till skivutgåva, Musica Sveciae MSCD 521, 1989.
−−−: ”Franz Berwald”, i: Leif Jonsson (red.), Musiken i Sverige, vol. 3, Stockholm: Fischer, 1992.
−−−: ”Fragen zu Berwalds instrumentaler Kompositionstechnik”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
Erdmann, Hans och Heinrich W. Schwab: ”Beitrag zur Geschichte der Musikerfamilie Berwald”, Die Musikforschung, vol. 23, nr 2, 1970.
Eriksson, Torbjörn: ”Franz Berwald. Estrella di Soria”, kommentar till skivutgåva, Musica Sveciae MSCD 523, 1993.
Estreen, Per: ”Något om Berwalds ungdomsverk för piano”, STM, vol. 28, 1946.
Gefors, Hans: ”Är det konstigt att Franz Berwald aldrig blev känd?”, i: Sten Hanson och Thomas Jennefelt (red.), Tonsättare om tonsättare, Stockholm: Edition Reimers, 1993.
Hallgren, Karin: ”Berwald’s Cantatas from the 1840’s”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
−−−: ”Musiklivet i Stockholm under Franz Berwalds tid”, i: [under publicering].
Hammar, Bonnie: ”Oväntat Berwaldfynd – ungdomsopera hittad”, Musikrevy, nr 28 1973.
Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Gebers, 1983.
−−−: ”Franz Berwald (1796-1868)”, kommentar till skivutgåva, Sterling CDS-1051-2, 2002.
−−−: Oscar Byström. Ett svenskt musikeröde från 1800-talet, Hedemora: Gidlund, 2003.
Hillman, Adolf: Franz Berwald. En biografisk studie. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1920.
Höglund, Jan Lennart: Franz Berwald, tonsättare, ortoped, glasbruksdisponent. Ett liv – en konst. Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 1996.
Krummacher, Friedhelm: ”Berwalds Singulière – die singuläre Symphonie”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
Kube, Michael: ”Vom Accompagnieren und Accompagniert werden – Berwalds Klaviertrio d-moll aus satstechnischer Perspektive”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
Lagerbielke, Lina: Svenska tonsättare under nittonde århundradet, Stockholm: Wahlström & Widstrand (distr.), 1908.
Layton, Robert: ”Det ursprungliga hos Berwald”, Musikrevy, vol. 9, 1954.
−−−: Berwald, sv. övers. Folke H. Törnblom, Stockholm: Bonnier, 1956. [Eng. vers, Franz Berwald, London: Blond, 1959.]
−−−: Franz Berwald (1796-1868), i: Robert Simpson (red.): The Symphony, 1966. [Sv. övers. Kajsa Rootzén, Symfoni, Stockholm: PAN/Norstedt, 1975.]
−−−: ”Berwald: Orchestral Works”, kommentar till skivutgåva, EMI Classics CDM 5 65073 2, 1977/1994.
Lindgren, Adolf: F. Berwalds ”Symphonie sérieuse”. Thematisk Analyse, København, u.å.
−−−: ”Franz Berwald”, Skandinaviske Signaler for Musik, Teater, Literatur og Kunst, vol. 1, 1894.
−−−:  ”Franz Berwald”, i: Musikaliska studier, Stockholm 1896.
Lomnäs, Erling: 1796–1996. Franz Berwald 200 år, Stockholm: Svenska rikskonserter, 1996.
−−−: Franz Berwalds Estrella de Soria. Verkhistorik, Källor, Edition av libretto och överblivna nottexter, diss. i musikvetenskap, Stockholms universitet, 2004.
−−−: ”’Weisse Fläche’ im Bilde Franz Berwalds”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
−−−: ”Zum Problem der Datierung von Berwald-Manuskripten”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
Lundberg, Mattias: ”Några reflektioner över den samtida receptionen av Franz Berwalds musik: Fallet med solokonserterna”, under utgivning.
Mankell, Abraham: Musikens historia, vol. 2, Örebro, 1864.
Morales, Olallo: ”Franz Berwald. Förfäderna. Ur en outgiven Berwaldbiografi”, STM, vol. 3 1921.
−−−: ”Franz Adolf Berwald”, i: Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm: Bonnier, 1924.
−−−: ”Franz Berwald”, i: Musik, Oslo, 1925.
Nelson, David och Lars Johansson: ”Franz Berwald (1796-1868)”, kommentar till skivutgåva med orkesterverk, Naxos DDD 8.553051S, 1995.
−−−: ”Franz Berwald (1796-1868)”, kommentar till skivutgåva med orkesterverk, Naxos DDD 8.553052S, 1995.
Nordberg, Gils Olsson: ”Kring ett Berwaldmanuskript”, Musikvärlden, vol. 5, 1949.
−−−: ”Berwald och romantikens konstuppfattning”, Musikrevy, vol. 5, 1950.
−−−: ”Franz Berwalds resa till Finland och Ryssland 1819”, Musikrevy, vol. 6, 1951.
−−−: (red.), Franz och Mathilde Berwald. Brev och dagboksblad, Stockholm, 1955.
−−−: ”Franz Berwald och Börsbalen 1843 vid Carl XIV Johans regeringsjubileum”, Musikrevy, vol. 26, 1971.
−−−: ”Franz Berwald och musiken vid Karl XIII-stodens avtäckning 5 nov. 1821, ett 150-årsminne”, Personhistorisk tidskrift, vol. 74, 1972.
Norman, Ludvig: ”Franz Berwalds kammarmusik”, Tidning för theater och musik, vol. 1, 1859.
−−−: Franz Berwald, i Svensk Musiktidning, vol. 2, nr 17, 1881.
Olofsson, Thomas: ”Franz Berwalds opera Estrella di Soria. Spelversion 1862”, 3-betygsuppsats, Stockholms universitet, 1968.
Parrott, Ian: ”Franz Berwald”, The Musical Times, vol. 95, 1954.
Pergament, Moses: ”Om Berwalds Estrella di Soria”, Musikvärlden, vol. 4, 1948.
Peterson-Berger, Wilhelm: ”Ett svenskt tondiktaröde. Franz Berwald”, Musikkultur, vol. 1, 1926, omtr. i: Om musik, Stockholm: Bonniers 1942.
Ringborg, Tobias: ”Att närma sig Franz Berwalds musik som dirigent och musiker”, under utg.
Rörby, Margareta: ”Franz Berwald, Septett i B-dur, stråkkvartett i g-moll”, kommentar till skivutgåva, Musica Sveciae MSCD 520, 1993.
−−−: ”Zur Datierung von Berwalds Autograph zum Septett von 1828”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
−−−: ”Franz Berwalds samlade verk – utgångspunkter, metodik och resultat”, under utg.
Schnapp, Friedrich: ”Franz Berwalds skriftväxling med Franz Liszt”, Ord och Bild, vol. 70, 1961.
Stahmer, Klaus: ”Ein Beitrag Berwalds zur romantischen Sonatenform. Das Duo für Violoncello und Klavier (1858)”, STM, vol. 59, nr 2, 1977.
Stare, Ivar: Om den musikaliska analysens möjligheter och metod i anslutning till ett studium av Franz Berwalds symfoniska teknik, lic. avh., Stockholms universitet, 1968.
Sundström, Einar: ”Till kännedomen om Franz Berwalds operaplaner”, STM, vol. 9, 1927.
−−−: ”Franz Berwalds operor”, STM, vol. 29, 1947.
Tegen, Martin: ”Franz Berwalds samlade verk. Några intryck av de hittills utgivna volymerna”, STM, vol. 59, nr 2, 1977.
Törnblom, Folke H.: Symfoniboken, Stockholm: Bonnier, 1948.
−−−: ”Franz Berwald – Swedish Symphonist”, Musikrevy, vol. 9, 1954.
Waldura, Markus: ”Der kontrapunktische Stimmtausch in der Instrumentalmusik Franz Berwald”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
Walin, Stig: ”Franz Berwalds offentliga konsertverksamhet i Stockholm före utrikesresan 1829”, STM, vol. 28, 1946.
Wallner, Bo: Den svenska stråkkvartetten, vol. 1: Klassicism och romantik. Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 1979.
Wiberg, Albert: ”Berwalds musikaliska lånebibliotek”, Vår Sång, vol 11, 1938.
−−−: ”Franz Berwalds resestipendieansökningar”, STM, vol. 30, 1948.
−−−: ”Franz Berwald som tidskriftsredaktör”, STM, vol. 36, 1954.
Wibling, Hilding: ”Ett nyupptäckt porträtt av Franz Berwald”, STM, vol. 11, 1929.
Winterhager, Wolfgang: ”Die Themenstruktur als Paradigma des Personalstils. Bemerkungen zu den langsamen Sätzen in Franz Berwalds Klaviertrios”, i: Hans Åstrand (red.), Berwald-Studien, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2001.
Åhlén, Carl-Gunnar: ”Symfoniker efter sin död – Franz Berwald (1796-1868)”, kommentar till skivutgåva, Caprice CAP 22032, 1993.

Källor

Göteborgs universitetsbibliotek, Kungliga Biblioteket Stockholm, Musik- och teatermuseet Stockholm, Svenska Akademien, Musik- och teaterbiblioteket, Stiftelsen Musikkulturens främjande Stockholm (Nydahlsamlingen), Stockholms stadsarkiv, Uppsala universitetsbibliotek.

Verköversikt

Operor (Estrella de Soria, Drottningen av Golconda), operetter (Jag går i kloster, Modehandlerskan, Ein ländliches Verlobungsfest in Schweden), orkesterverk (4 symfonier, minst 7 tondikter, violinkonsert, konsert för 2 violiner och orkester, pianokonsert m.m.), kammarmusik (3 stråkkvartetter, 5 pianotrior, 2 pianokvintetter, septett, m.m), sånger med piano, verk för kör.


Verk av Franz Berwald

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 70