Olallo Morales (1874−1957)

Fyra dikter av Gustaf Ullman

Opus 12

1. Med Eros´ penna
2. Caprice
3. Kärleksbön
4. Danserskans sång

  • Tillkomstår: Senast 1920
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Gustaf Ullman
  • Dedikation: Till min hustru
  • Speltid: Ca. 20-25 min

Exempel på tryckta utgåvor

Nordiska musikförlaget
ed. nr. NMS 8

Beskrivning av verket

1. Med Eros´ penna: Allegretto grazioso Ess-dur 4/4 (C), 66 takter
2. Caprice: Tempo capriccioso Ess-dur 3/4, 4/4 (C), 35 takter
3. Kärleksbön: Andantino ciss-moll 6/4, 33 takter
4. Danserskans sång: Allegretto con anima Ass-dur 3/4, 58 akter


Libretto/text

1. Nu vill jag, alldeles på fri hand, teckna ur minnet för eftervärlden det obeskrifligt, ojämförligt ljufva i allt hos dig, o min älskade! Det rika, silkesdunkla håret, ögonens strålande ovaler, din fina byst, dina käcka höfter, din smidigt lätta gång och dans! Och så ett leende i ögat, en allvarsskugga invid munnen, en ögonblickets skiftning i din hy, som ofta jag förgäfves velat tolka! Det finnes många sätt att bjuda, lika många att emottaga den ringaste som den största gåfva: hur fagert du kunde bådadera! Som ingen annan du mig mäktat med din blick signa eller banna: det var ett leende i ögat, en liten glimt af hot vid munnen. Nu har jag alldeles på fri hand tecknat i många ord och ljufva min outplånligt, obevekligt sköna kärleksbild, o, min älskade! Men likväl, ack, vill ej bilden lefva, fastän jag lånat Eros´ penna! Den lever endast i mitt hjärta och måste en gång brista med det.

2. Hör, hvem bänder på reglad och bommad port? Lätta, mjuka händer trefva vid låset fort. Hvem knackar på, hvem vill in till mig? Jag vill ej störas. Gå, obekanta, er egen stig.

Hur kan ni töras träda så i natten mitt tysta hus förnär? Skall jag tända min lykta för att se hvem det är? Nej, natten är ljus. Hör, de flykta! Dörren upp. Bommen af. Stilla sofva jord och haf.

Alla vägar tomma. Men långt borta röster, hvars ekon dö af. Skymtar ej vid strand en ljusröd sommarkjol! Och på tröskeln gömd en blomma. Blå viol. Regla och bomma!

3. Stugornas höga tak, täckta af mossigt strå, mörknat i åldrig fukt. Hvinande träden tungt mot gaflarna slå, slagna själfva af hårda vindars tukt. Kvällningen tidigt mött åskdagens mulenhet, ödsligt är allt i byn; rakt som utdödt och bommadt. Men, ett enda jag vet, ljus i hågen och hyn, som klart för mitt öga blommat.

Dig vill jag söka nu; gömd i din stugas vrå höra, hur klagande träden hopplöst mot gafveln slå, glömma, domnad mot dina knän, huru ofvan oss, ofvan allt, tordönet blåser hän, som ett hotande öde svinner dit en obekant gud befallt. Tids nog, min älskling, dess dråpslag oss hinner! Tröstande därför gjut i mitt sinn´ milda, varma, goda kärleken din!

4. Ej mer din blida ro jag kan fördraga. Du skall ej längre, som i middagshvila du ler åt myggens solskensyra dans, mot mina kärlekslågors feberglans förströdt och svalt med blick och läppar smila.

Din spegelblanka frid skall jag förjaga, dock ej med älskog, alltför fåfängt biktad, men svekets ormblick, i din dvalas stund, skall mot ditt hjärta stå som dolkspets riktad och spana djupt i det fördoldas grund.

En trolldryck skall ag åt din själ bereda af just det gift som bäst dess klarhet grumlar och som vilkaniskt splittrar all din makt. När bruten, bländad du i gruset tumlar, skall ändtligt fri jag hälsa dagens prakt.

Men ve mig om innerst dock en sveda skall om din blida ro och om min kärleks glöd mig än i hämndens, segerns solrus minna! Då var min herre genom lif och död! Då skall med dig jag på ditt bål förbrinna!