Sången om den dansande fjärilen komponerade Alfvén sin vana trogen först för manskör, omedelbart därefter för blandad kör. Den sjungs ungefär lika ofta av båda körslagen. Sången är ett bra exempel på hur Alfvén omsorgsfullt genomarbetar flerstrofiga texter. Här låter han stroferna ha påfallande skilda karaktärer, nästan som om verket bestod av hopfogade sånger, och varierar dessutom mellan dur och moll. Sista strofen tar dock upp första strofens melodi och karaktär.

Papillon dansar i solens ljus
lätt som blommornas älva,
dansar i livslust och glädjerus;
vingarna skimra och skälva.

Papillon kom som ett bud om vår
vintern var tung att bära vårsolens glans om vingarna står.
Papillon, solbarn, kära.

Blomman knoppas och vecklas ut,
vissnar och frukter sätter.
Papillon dansar var minut,
fladdrar dagar och nätter.

Hösten kommer, soln går bort.
Vingarna vilja ej bära.
Sommarens ljuvliga dag var så kort;
Papillen, döden är nära.

Papillon ännu så munter nyss,
ångest och köld förnimmer;
darrar och somnar vid dödens kyss
lätt under kvällssols skimmer.