I (Kör)
Allt Sverge låg tyst som vore det dött,
och ödegårdarna stupade kull.
Av den svarta pesten var landet förött.
Och vår själ var av gråtande ångest full
för de onda järtecknens skull.

Vid gruvorna vittrade järn och malm.
De lübske hade det så befallt.
De unnade oss varken säd eller salt.
Och vi bakade bröd av bark och halm
och teg en tid och svalt.

Med våld och väld tog herrarna fatt
vårts gods och vår jord. Och kungen satt
bland danskar förstucken i sitt Köpenhamn.
Och vad herrarna lämnat, tog fogden som skatt
i eget och kungens namn.

Men handlingen grodde ur vrede och knot
och skogarnas dån blev mörkt av hot.
Det växte som havsvind en morgonväkt,
det steg till en storm som ej makt stod mot.
Och den Stormens namn var Engelbrekt.

II (Kör)
Han var det under vi väntat på,
han var morgonens stjärna.
Till dödens portar och längre ändå
följde vi honom gärna.

Vi följde, då han i eld och blod
lögade Sverges rike -
och följde till Arboga stad, där han stod
och talte som herrarnas like.

För första gången sen hedenhös
vi hörde vår egen stämma.
Hemlösa nyss våra hjärtan frös.
O under! Nu var vi hemma.

På Arboga möte, där lärde ett land
att finna sig självt omsider.
Där tog ett fullmyndigt folk om hand
sitt öde för alla tider.

III (Baryton solo)
När främlingskapet låg vräkt i dyn
och herrarnas rike föll sönder,

då steg som en överjordisk syn
folkets och rättens rike i skyn
för Engelbrekt och hans bönder.

De stred till blods för var svensk mans rätt,
från Långfjällens hedar till Möre slätt,
att stifta själv våra lagar,
att vakna trygg och att somna mätt
och leva fri alla dagar.

Och arvet som de åt framtiden gav
var oförgänglig som mark och hav
och ungt som människoätten.
Det var stora löften och stora krav,
det var friheten, riket och rätten.

Än lever det arvet som själ av vår själ,
och intet kan det förgöra,
om endast vi aktar de orden väl:
var hellre fri än andras träl,
så länge du kan dig röra!

IV (Baryton solo)
Så blev vår hävd ej blott ett bygge,
välvt av frälses tunna händer.
Här teg ej kuvad folkets ena hälft.
Men genom seklen skrider folket självt
som rikets fyra ständer.

Där rider herrar i allongeperuk
som svärd och penna ömsom tog i bruk 
att föra landsens vapen. 
Där tågar borgre med vördig buk 
till strids för köpenskapen.

Där åker prästerna i bibelsprängd
och lutherskt torftig gala.
Och där går bönderna, en ordkarg mängd,
en vadmalsgrå, oändlig skattelängd,
som sist fick allt betala.

De slets och trätte. Envar hade sitt 
att skydda och begära. 
Men gällde det att riket stod där fritt, 
blev ständerna en stålhårt pansar, smitt 
till Sverges värn och ära.

De ville goda år. De bad om fred 
i ångestfyllda böner - 
och gav dock kriget allt att smälta ned: 
sin moders ring, sin sista silversked, 
sig själva, sina söner.

Ty om än säden tröt på loft och torg
och tomma bodar blängde stygga
så visste de i nöd och sorg
att Gud var dem en väldig borg
och deras vapen trygga.

V (Kör)
Trött på att härska, trött på att blöda,
trött på älghudsskyller
och barska kommandoord
sjönk vår storhetsdröm till de döda.
Allt blev så tyst. Men karga idyller
blommade fram ur vår frusna jord.

Landet murknade dovt i förfall,
fattigdom, finkel och mutor.

Men bortom allt sjukt ljöd ett återskall
av stämda fioler och lutor.
Ovant och tafatt vi tog i vår vård
svensk kultur, som ville få blomma
här, på de tomma tomterna kring en fattigvård.

Skygg och blek som ett sommarny
steg skönheten in i vår långa saga.
Fly inte! Dröj då junisky,
över Bellmans Haga,
över Linnæi Hammarby!

VI (Manskör)
Hör cirkelsågens vin, hör stångjärnshammarns dunder!
Det bolmar rök. Det flammar eld. Ett tidevarv går under,
och jord och mänsklighet har ömsat skinn på nytt.

Sotsvarta karlar bär i tunga arbetskläder
vår framtid. Men dem är ej rum bland rikets ständer.
Det femte ståndets hem är oupptäckta länder
hos morgnar som ej grytt.

Hör djupens dån! Hör valsar och turbiner sjunga:
"För länge har ni glömt vem som bär dagens tunga.
Nu krossas det förgångna mellan hjul och rem.
Nu finns ej några stånd. Vi äger ödet lika.
I rikets herrar - nu är segern att ge vika
och låta Sverge bli, för fattiga som rika,
mer likt ett hem!"

Så spela, ljusa björkar, spela sommarhagar,
om folkets tidevarv, om tysta arbetsdagar
som arvtog Engelbrekt och skänkte samma lagar
åt alla som här fötts av samma moderskved!
O gyllne endräkt, skall kring oss och våra kära
din fullhet någonsin som majregn sjunka ned!
Vi vet det ej. Men kommer du än aldrig nära -
vi gav vårt land dock samfällt bättre skörd att bära
och skänkte samfällt Sverge en ovansklig ära:
en hundraårig fred.

VII (Kör)
Nu stiger omkring oss, förvildad, förbytt,
en värld som är sjuk av elände.
Där tjuter hatet. Där sitter på nytt
rätten i spjutstångs ände.

Men då mänsklig odling läggs överstyr
av den senaste urtidsjätten,
kan det vara ett ridderligt äventyr
att värna förnuftet och rätten.

Och vrålar all världen än: Diktatur!
låt det svara från Nordens riken
ur åldriga tiders näverlur
och nuets sirén från fabriken:

Vi har fötts och vill leva som fria män
och böjer för ingen vår nacke.
Och krävs det, kan här väl födas igen
en Engelbrekt eller Dacke!

VIII (Kör)
Guds fred över marken som vilar tyst under fruktsamma
sommarskyar,
Guds fred över folkets arbetsdag, över städer och vänliga byar!
Här blommar vårt liv. Och här kan vi den dag då vår gärning
för alltid är gjord
tryggt gå till vila och somna gott i Sverges goda jord.
Här sjunger kraftverk och viskande råg, sången om alla de döde
som murade tungt av gråsten vår stat och skapade Sverges öde.
Gud låte vårt verk så bli kärna och frukt av dagarnas flyktiga
blom
och give oss nåd att ta mot med lugn den rättfärdiga framtidens
dom!