Hugo Alfvéns Uppsalarapsodi är ett innehållsrikt och publikt tilltalande orkesterverk. Det tillkom i april 1907, under en produktiv period för Alfvén – strax efter hans tredje symfoni och alldeles före hans berömda Festspel. Uppsala universitet skulle fira 200-årsminnet av Carl von Linnés födelse och Alfvén hade fått uppdraget att komponera en kantat. Men Erik Axel Karlfeldt som skulle skriva texten kom aldrig med sitt bidrag. Planerna måste snabbt ändras. Alfvén satte sig i stället att skriva en akademisk festouvertyr i rapsodins form. Melodierna hämtade han huvudsakligen ur kvartettsamlingen Studentsången. Rapsodin fick på det sättet en omisskännlig Uppsalaprägel.

Bläcket hade knappt torkat, när Akademiska kapellet under director musices Ivar Hedenblad började repetera in stycket. Uruppförandet av det ouvertyrtänkta verket utgjorde inledningen på Linnéhögtiden i universitetets aula den 23 maj 1907. Faktum är att rapsodin fortfarande förmedlar en förväntansfull feststämning. Till det bidrar inte minst valet av festanknutna melodier.

Fyra år tidigare hade Alfvén komponerat sin första rapsodi, den glittrande Midsommarvaka som blev en omedelbar framgång. Att harmonisera och instrumentera givna melodier hade han också vana vid från sina arrangemang av folkmusik. Uppsalarapsodins melodier behandlar han därför med stor skicklighet, både harmoniskt och instrumentationsmässigt. Varje melodi får sitt individuella uttryck, vilket redan inledningen visar. Utan förspel presenterar hornen första melodin, A. F. Lindblads "Över skogen över sjön", som om fyra sångare greppat sina instrument och spelar direkt ur kvartettsångboken. Nästa melodi är prins Gustafs "Sjungom studenten" (takt 52) som i Alfvéns hand blir en upprymd marsch. (Denna utgör också temat för rapsodins avslutning.) Därefter följer tre av Bellmans sånger, alla manskörsklassiker: "Ulla, min Ulla" (takt 99), "Joakim uti Babylon" (takt 128) och under en kort passage "Drick ur ditt glas" (takt 158). Efter ett rallentando skjuter rapsodin ny fart med Gunnar Wennerbergs "Hur länge skall i Norden" (takt 176) som Alfvén fugerar på ett elegant sätt.

Gunnar Ternhag