Av titeln att döma komponerade Hugo Alfvén sin Elegie (vid Emil Sjögrens bår) till organisten och tonsättaren Emil Sjögrens begravning i Johannes kyrka i mars 1918. Men verket skrevs inte till det tillfället, utan till Kungl. Musikaliska akademiens högtidsdag den 18 oktober 1918 som till stora delar ägnades Sjögrens minne. Kompositionens titel hänvisar i stället till den sorg och de tankar som fyllde Alfvén under begravningsgudstjänsten.

Tondikten är skriven för fullstor orkester, ett format som den kammarmusikinriktade Sjögren själv för övrigt aldrig komponerade i. Den har nästan karaktären av en långsam sats i en större symfoni – så högt syftande och så utvecklat är Alfvéns partitur. Skillnaden i skala mellan den ståtliga minnesmusiken över Sjögren och Sjögrens egna intima verk är påfallande.

Elegin består egentligen av två delar. Kompositionen inleds med ett orkesterarrangemang av Emil Sjögrens allvarliga sång "Saa stansed og her den Blodets Strøm" från 1892. J. P. Jacobsens koncentrerade text beskriver tankar inför en avlidens kropp, en text som står i samklang med verkets titel. Arrangemanget är mycket troget Sjögrens komposition för röst och piano. En kort cesur annonserar att Alfvéns egen musik som utgör verkets större del tar vid.

Hugo Alfvéns del är självständig i förhållande till Sjögrens sång, men inte mera fristående än att verket fortsätter i samma tempo och i samma taktart. Tydligaste förbindelsen är ändå att den rytmiska figur som börjar sången – två långsamma slag, där det första betonas – tas upp av Alfvén och upprepas vid flera tillfällen. Ett slags förstorade hjärtslag som kanske skulle påminna om den levande vännen Sjögren som Alfvén känt sedan 1890-talet.

Stämningen vid begravningen återkallas med låga stråkar och lågt bleckblås. Dämpad sorg dominerar naturligt nog uttrycket, men känslorna stegras ett stycke in i verket, då hela den stora orkestern förenas i ögonblick av förtvivlan, också det får man föreställa sig härrör från akten i Johannes kyrka. Satsen går därefter tillbaka till den inåtvända sorgen och avslutas i stillhet.

Gunnar Ternhag