Uppväxtår

Birger Sjöberg växte upp i ett lägre medelklasshem i Vänersborg.  Föräldrarna kom ursprungligen från Stockholmstrakten och drev med växlande framgång en klädaffär. I den omvittnat skämtsamma och livliga familjen, där barnen utöver Birger bestod av storebrodern Gösta och den yngre brodern Erik, spelade och sjöng man mycket. Med Birger på knäet sjöng redan hans barnjungfru sånger av Carl Michael Bellman och idyllikern Elias Sehlstedt. Birger blev också tidigt en skicklig spontanartist och imitatör. Särskilt uppskattat blev ett litet nummer han utförde någon gång i femårsåldern, då han gjorde en dråplig imitation av en italiensk positivhalare som brukade besöka Vänersborg. Imitationerna fortsatte in i skoltiden. Förutom att pricksäkert härma representanter för lärarkåren, gjorde han succé genom att i ett maniskt dansnummer imitera Päta, ett av stadens original. Därefter skulle bära Sjöberg detta namn, både i vänkretsen och senare som tidningssignatur.

Barn- och ungdomsdomstiden innebar dock inte enbart lek. Sjöberg framstod ibland som en outsider med sitt blyga temperament, och stora äggformade huvud och sneda näsa – som han själv skämtade om – och var omvittnat blyg och modersbunden. Ibland tog hans mor med honom till den grav där hans tidigare avlidne storebror Birger vilade. På gravstenen stod alltså Birgers eget namn. Den upptagenhet vid döden som ofta uppmärksammas i Sjöbergs diktning, kan som ett av sina upphov ha moderns och Birgers regelbundna vallfärder till den döde storebroderns grav. 

Skoltiden skulle Sjöberg livet igenom minnas som ett stort misslyckande. Han satt ofta och drömde på lektionerna och att bli bedömd vid proven i olika ämnen fyllde honom med fasa och gjorde honom fysiskt illamående. Inte sällan fick han gå om en klass. I fjortonårsåldern slutade han utan betyg. Emellertid hade hans musiklärare förbluffats över hans speciella musikalitet. Efterhand hade Sjöberg lärt sig spela piano på gehör, och kunde ur minnet spela stycken han hört på teatern eller vid konserter. Sjöberg transponerade dock alltid den musik han hört till C-dur.

Under slutet av skoltiden hade Päta blivit en ivrig läsare och deklamatör av Shakespeare, en litterär förebild som skulle följa honom livet ut. Han skrev också tillsammans med kamraten Bertel Hallberg, som skulle fortsätta i skolan, satiriska och finurliga dikter i tidningen Frän, där borgerlighetens Vänersborg (kallat "Brackestad") gisslades. Tidningen utkom oregelbundet i ett handskrivet exemplar under ett par års tid.

Kanske framstår idag skolpojkarnas kulturella intressen som ovanliga. Miljön i det tidiga nittonhundratalets Vänersborg erbjöd emellertid åtskilliga kulturella aktiviteter att ta del av. Staden besöktes av en ström av kringresande teater-, musik- och operettsällskap. Hit kom även lutsångare som Sven Scholander, som framförde en mångfacetterad repertoar. Staden hade också ett eget aktivt musikliv med blåsmusik och körverksamhet. Den receptive Sjöberg sög i sig allt, och kompletterade sitt informellt förvärvade musik- och teaterkunnande med flitiga besök på stadens bibliotek. 

Tidigt skapande

Parallellt med Birger Sjöbergs tidiga litterära utveckling i de mellersta tonåren, hade dock familjen Sjöbergs ekonomi försämrats. Mot slutet av Birgers skoltid gick klädesaffären i konkurs, och några medel för hans fortsatta skolgång fanns inte. Han blev nu tvungen att försörja sig på egen hand. Under det tidiga 1900-talet hade han diverse ströjobb som exempelvis typograf- och fotograflärling, delvis i Stockholm, men framförallt som biträde i en järn- och tapethandel i hemstaden Vänersborg. Parallellt med dessa lärlingsarbeten utvecklade han sina skolpojksaktiga dikter i Frän till satiriska texter som nu blev antagna av en del skämttidningar, vilka vid denna tid var mycket populära. I den socialistiskt inspirerade Karbasen publicerades "Längtan till Italien", en drift med tyskars och svenskars Italienlängtan i allmänhet, och med Gœthes "Kennst du das Land wo die Zitronen blühn?" i synnerhet. Sjöberg hade också försett dikten med musik, som dock inte medföljde i Karbasen. 

Sjöberg vidareutbildade sig också musikaliskt på egen hand. I 17-årsåldern började han spela gitarr med en teknik som han lärde sig av sin företagsamme storebror Gösta, som nu tagit studenten och påbörjat en karriär som tidningsman på Nerikes Allehanda.  Vid sidan av redaktionsarbetet hade Gösta i sin tur lärt sig spela gitarr av den diktande och komponerande sångaren Levi Rickson, känd som Jeremias i Tröstlösa, vars spelteknik på gitarr var ovanligt utvecklad. Birger överträffade snart sin bror i skicklighet. Eftersom det inte finns några inspelningar med Sjöberg har man fått spekulera kring vad som karaktäriserade denna teknik, men den tycks ha präglats av utarbetad flerstämmighet, där sångmelodin ibland ingick i ackompanjemanget.

Samtidigt som Sjöberg övade flitigt på gitarren, började han skriva egna visor, ofta på västgötadialekt. Dessa framförde han för vännerna till sitt alltmer utvecklade gitarrackompanjemang. Inspirationskällorna till denna litterärt-musikaliska helhet var, förutom den oundviklige Bellman, Elias Sehlstedt och Gustaf Frödings diktning på folkmål. Även August Bondessons stora samling av folkliga visor torde ha inspirerat honom. Boken fanns hemma hos Sjöbergs, och användes vid familjemusicerandet. Säkert spelade också Jeremias i Tröstlösa, som ju brodern Gösta haft direkt kontakt med, en viss roll. I kamratkretsen blev Birger nu känd som musikalisk och scenisk underhållare och upptågsmakare.

1906 fick han genom Gösta arbete på Stockholms Dagblad, och fick nu skrivandet som yrke. Här kunde han öva sin prosastil i korta kåserier och reportage. Ibland framträdde han också inför redaktionskollegorna med den växande repertoaren av egna visor. När han arbetat på tidningen ett år gjorde han ett återbesök i Vänersborg, och friade då till sin ungdomskärlek Karin Lustine. Exakt hur detta frieri gick till vet vi inte, inte minst för att händelsen av Sjöberg själv kom att användas som tragikomiskt uppslag för en rad olika texter, vilket bidragit till att sudda ut fakta kring vad som ursprungligen skedde. Helt klart är dock att han fick ett tydligt nej. Även om Karin uppskattade kamraten och underhållaren Sjöberg var hon inte alls intresserad av honom som man eller make. Kanske trodde hon att det hela rörde sig om ett skämt – den i hennes ögon omanlige Sjöberg var vid frieriet iförd blå finkostym och cylinderhatt, något hon tyckte var otroligt komiskt, enligt vad hon berättade många år senare. Förmodligen fanns det också ekonomiska skäl till avslaget. Sjöberg hade varken utbildning, status eller pengar. Att han blivit publicerad i Karbasen och innehade en dåligt betald tjänst på Stockholms Dagblad var ingenting som kunde garantera Karin Lustine en trygg framtid. Själv hade hon bara sin omvittnade skönhet och sociala kompetens som kapital. Känslan av misslyckande, både vad gällde malören med frieriet och oförmågan att genomföra sin skolgång, skulle Sjöberg bära med sig in i framtiden, även om han småningom skulle lära sig leva med dessa känslor.

Namnet Frida hade börjat förekomma redan i de sånger Sjöberg framförde för sina redaktionskamrater och i de dikter där Frida förekom som publicerades i Stockholms Dagblad. Redan tidigare hade han dock parallellt skapat helt privata Fridadikter, där han bearbetade sitt förhållande till ungdomskärleken Karin, som i dessa dikter ibland uppträdde under sitt riktiga namn. Fridafiguren var dock inte enbart skapad utifrån Karin Lustine – även om den så småningom åldrande tillbedda ville tro detta. Fridafiguren hade exempelvis också drag av slagfärdighet, en egenskap som författaren möjligen hämtat från dottern till ägaren av den järnaffär där han arbetade. Fridas fromhet kan Sjöberg möjligen ha fått inspiration till från sin troende mor Anna. Andra detaljer hos Fridafiguren är, enligt Sjöbergs egna anteckningar, helt enkelt ren dikt. Innan Fridafiguren var färdig att möta offentligheten skulle det dock dröja ännu många år.

Redaktör i Helsingborg

Utöver stödet från sin bror Gösta har Sjöberg också goda kontakter med andra verksamma i tidningsbranschen. Huvudansvarig för värvningen av Birger till Stockholms Dagblad hade varit redaktören John Gustaf Christensén. När denne flyttar till Skåne för publicistverksamhet, flyttar Birger och resten av familjen Sjöberg efter, och bosätter sig 1907 i Helsingborg. Här blir Sjöberg journalist på högertidningen Helsingborgs-Posten. Under ungdomstiden i Vänersborg hade Sjöberg ofta gått i röd halsduk och intresserat sig för socialismen, men här var den politiska agendan den motsatta. Detta tycks dock inte ha bekommit författaren i någon större utsträckning. Han tycks inte ha betraktat det politiska livet som en uppgift för sitt personliga engagemang, utan snarare som ett litterärt skafferi ur vilket han kunde hämta roliga iakttagelser och färgrika formuleringar till kåserier och vistexter.

När det gäller det litterära skapandet inleds Sjöbergs helsingborgsepok trevande. Han har nu inte kretsen kring redaktionen i Stockholm att skriva och sjunga för, och framträder under flera år bara i mindre sammanhang. Han klagar i brev och anteckningar över att han inte kan koncentrera sig, men är samtidigt inställd på att bli en etablerad författare. Han fortsätter dock att i relativ anonymitet utveckla figurerna till det som så småningom skall bli hans verkliga debut i offentligheten: Fridadiktningen.

1912 präglas av två förluster för Birger Sjöberg. Nu dör hans mor Anna, vilket är ett hårt slag för diktaren, som alltid varit starkt modersbunden. Nu gifter sig också hans ungdomskärlek Karin Lustine, som han egentligen aldrig helt förlorat hoppet om att en gång få bilda familj med. Nu släcks detta hopp för gott. Resten av tiotalet präglas för Sjöbergs del av ett tilltagande umgängesliv. Han blir alltmer populär i stadens högre sociala kretsar, och använder middagar och andra tillställningar som små arenor för att prova och utveckla sina visor och sitt sceniska framträdande. 

Under första världskriget gör han tillsammans med John Christensén en femveckors resa till Tyskland och Österrike. Något krigsreportage vid fronten blir detta dock inte. Året är 1916, och den världsvane Christensén visar Sjöberg de stora städerna. Christensén blir en viktig länk till omgivningen också för att Birger inte talar tyska.  Reseledaren lägger också stor vikt vid överdådiga restaurangbesök med kraftigt intag av mat och dryck. Kriget tar Sjöberg del av enbart vid besök på bildbyråer, där även de av censuren gallrade bilderna gör honom skakad. 

Fadern Gustaf Sjöberg avlider 1917, och eftersom brodern Gösta har flyttat till Malmö och brodern Eric till Stockholm, blir Birger ensam kvar i Helsingborg. Alldeles allena är han dock inte. Familjen har sedan åtskilliga år en hushållerska, den skånska Anna Rosdahl, som året därpå flyttar med Birger till ett mindre hus i Ramlösa utanför staden. Anna är visserligen fyra år yngre än "redaktörn" som hon alltid kallar honom, men något dolt äktenskapslikande samliv blir det aldrig tal om. Anna Rosdahl skall istället på andra sätt visa sig helt ovärderlig för diktaren.  Utöver att sköta hushållet skall denna ovanliga kvinna ända till "redaktörns" död fungera som hans läsare, extramamma och beskyddare. 

Förberedelser av Fridas bok

1918 får Sjöberg också ett uppdrag som kuplettskrivare till en revy med namnet Blått-Blått. I sångtexterna skojar han både med krigsransoneringar, och lokala makthavare och notabiliteter. Både kritik och publik uppskattar dessa nya kupletter, vilket leder till att deras författare uppnår en viss offentlig berömmelse i staden. Framgångarna med kupletterna blir för Sjöberg ett av incitamenten till att åter ta upp Fridadiktningen, som med visst inflytande från revyformen nu skall bli mera utåtriktad. Sjöberg har efter pappans död börjat se sin barndom i Vänersborg i ett alltmer drömskt och försonande skimmer, vilket tänder hans fantasi. Han har nu blivit på det klara med att det finns en stark konstnärlig potential i hans Fridadiktning. Från och med 1918 börjar han mera systematiskt bearbeta gamla Fridadikter och skriva nya. Det är verkligen ett nytt skaparskede som Sjöberg går in i. Han skriver själv 1922 eller 1923, om detta som en plötsligt uppflammande process:

Liksom om alla svärmiska journalister sades äfven om mig, att jag skulle bli en ihjälslagen drömmare. Också blev jag klubbad och låg afsvimmad i femton år men då började liket att plötsligt få röda feberfläckar på kinderna, reste sig upp, stirrade på omgivningen och började sjunga på rim.
Gud vet vad det är, med en sorts vansinne måste det likväl vara.

I den självbiografiska skiss som skulle publiceras som förord till Fridas andra bok, vilken utgavs efter Sjöbergs död, beskriver han i stället arbetet som mera harmoniskt:

Det var så roligt att gå med gitarren i famnen och driva fram visor om kvällarna, en
ganska barnslig glädje visserligen, men stark och äkta ändå. Så småningom länkade det sig till en småstadsserie, sådan den nu kan vara, och Frida blev häri huvudpersonen, sådan Frida nu kan vara.  

Det har för forskningen varit svårt att fastställa hur Sjöbergs textmusikaliska skapandeprocess såg ut. Ibland tycks musiken ha kommit till honom först, och att han då snarast textsatt en melodi, men processen tycks också ha kunnat vara den omvända: att det först funnits en scenisk eller litterär idé, och att musiken fötts ur denna. Att text och musik tillkommit i intim dialog och växelverkan med varandra tycks dock stå klart. Ibland är musikaliska referenser också en tydlig del av grundidén i visorna. Det gäller exempelvis "På begäran", där Schumanns "Träumerei" präglar både textinnehåll och melodi. Ett liknande spel med referenser finns i "Fjärilen på Haga", med sin direkta anknytning till Bellman. Sjuttonhundratalsskaldens ande svävar också över andra sånger, som kanske inte innehåller direkta citat, men där tonfall och stämning för tankarna till den store föregångaren. Det gäller exempelvis "I festglädjens yra" vilken röjer inflytanden från en av Sjöbergs favoritsånger, "Se Dansmästarn Mollberg". Bellman dyker upp också i andra sammanhang: Sjöberg har själv på ett manuskriptblad till sångsviten "Sommarutflykt med nykterhetslogen 'Hoppets sköld' " undsluppit sig kommentaren, eller föredragsbeteckningen "vild good-templarglädje i Bellmans stil".

Nu var det emellertid 1918. Även om Fridas moatjé bodbiträdet ursprungligen skulpterats fram utifrån Sjöberg själv och hans erfarenheter från järnhandeln, hade poeten efterhand modellerat fram en alltmer komiskt överdriven förnumstighet och lillgammal kunskapslängtan hos figuren. Denne förälskade och osäkre besserwisser skall i sångernas dialoger spelas ut mot Fridas fromhet och handfasta vardagsklokhet. Sjöberg utvecklar alltså de ursprungligen rätt verklighetsnära figurerna till att bli ett medvetet tillspetsat litterärt-musikaliskt-dramatiskt gestaltat par. Senare kallar Sjöberg dem i sina anteckningar "två små dockor av trä" som han leker med. Deras oskuldsfulla kärleksäventyr tilldrar SIG i en småstadsscenografi, som han i en visa kallar "Lilla Paris", en ironisk, men historiskt grundad anspelning på ett lätt maskerat Vänersborg. Att Sjöberg från sin utsiktspunkt i Helsingborg förmodligen kände till att även Kristianstad kallades "Lilla Paris", torde han ha sett som en fördel.

Sjöbergs Fridasånger har flera säregna litterära drag. Författaren utgår ofta från vardagliga ämnessfärer och sammanhang, men plötsligt låter han bodbiträdet kasta sig in i filosofiska eller vetenskapliga spekulationer, vilka ofta formuleras med tonfall från tidens populärvetenskap. Det hindrar inte att innehållet samtidigt under ytan kan vara djupt existentiellt på ett sätt som vore främmande för exempelvis Elias Sehlstedts idyller. Rent språkligt kastar sig Sjöberg också mellan högstämd lyrisk framställning och vardaglig samtalston i avsiktlig pekoralism: "Något ljuvt och änglaaktigt skiner/omkring Fridas huvud, medge det." Sjöberg påpekade för sig själv också vikten av att hålla "samtalstonen" i sångerna.

Uppteckning av sångerna

Våren 1921 får Birger ett avgörande genombrott i den Helsingborgska societeten. Vid en födelsedagsfest för en läkare i staden blir gästerna våldsamt entusiastiska, och nu är det flera vänner och bekanta som börjar ivra för att hans sånger skall tryckas, så att de kan spridas över landet. Inför publiceringen gör sig dock Sjöbergs brist på notkunnighet gällande. Han kan visserligen beledsaga visorna närmast virtuost på gitarr med sin särskilda ackompanjemangsstil, men att överföra denna helhet till pianonoter förmår han inte. Vännerna ser emellertid till att musikdirektör Hjalmar Johansson i Helsingborg hjälper honom. Denne har ganska utförligt berättat om hur upptecknandet gick till. När de träffas börjar processen med att Sjöberg sjunger och ackompanjerar sången på piano. När diktaren någon gång är osäker, tar han gitarren, och provar karaktär och stämföring så att sången noteras precis som han vill. Och Johansson skriver. Om musikdirektören vill lägga till dubbleringar av olika stämmor eller harmoniska färgningar, protesterar Sjöberg högljutt, och blir vid något tillfälle så arg att han går därifrån. Han skyr varje tendens till likheter med exempelvis Schubert eller Söderman, tonsättare som han annars sätter högt. Han är istället noga med att sångerna präglas av den medvetna enkelhet som är anpassad till textinnehållet och hans artistpersona. Uppgifter i efterhand om att Johansson på något vis skulle ha förbättrat sångerna genom att hjälpa till med själva kompositionsarbetet är knappast trovärdiga – Johansson var nog så nära en ren upptecknare man kan komma. Under pauser i uppteckningen – som ibland övergick i angenäma dryckessymposier – kunde Sjöberg enligt Johansson underhålla honom med gitarrspel som var närmast orkestralt. Också vid flygeln kunde han "prestera ting så att man baxnade". 

I mars 1922 hade de upptecknat bortemot femtio (det exakta antalet är oklart) Fridavisor. Nu vidtog omedelbart arbetet med att få ett förlag, helst Bonniers, att acceptera manuset. Den handlingskraftige Gösta var som vanligt drivande. Man tog kontakt med skribenten och målaren Ernst Norlind, som hade rykte om sig att både vara en gynnare av nya poeter och bekant med Tor Bonnier. Därför inbjöds Norlind omgående av en slottsherre som var nybliven bekant med Sjöberg till jakt på slottets marker, och till efterföljande supé med uppträdande av den sjungande poeten.

Vid denna avgörande intima konsert upprepar Sjöberg sitt artistiska  framgångskoncept, och så vinns även Norlind för hans sak. Sjöberg skickar in manus, och efter diverse förhandlingar går Bonniers med på att publicera 31 av de inalles cirka 50 sångerna. Vissa av de återstående skall visserligen komma att publiceras i tidningar redan under Sjöbergs levnad, men som helhet kommer att trycks de först efter sångdiktarens död 1929, och då som Fridas andra bok. De flesta av de sånger som kommer att ingå i Fridas bok har skrivits mellan 1918 och 1921, men här finns också nummer som "Den första gång jag såg dig" och "Frida sörjer sommaren" från mitten av 00-talet. Sjöberg läser korrektur, och boken går till tryckeriet. 

Efter ansträngningen med bokens färdigställande bjuder Sjöbergs vän John Christensén honom på en månadslång semesterresa till Frankrike (Paris!) och Spanien. Medan Birger är på resa arbetar Gösta frenetiskt med marknadsföringen. Han söker upp bokhandlare, ordnar middagar med kritiker och skribenter han känner, ringer runt till tidningar i hela landet. Sjöberg och Christensén kommer hem igen ett par veckor före bokens publiceringsdatum den 28 november.

Fridas bok och efterföljande turné

Nu publiceras Fridas bok: Småstadsvisor om Frida och Naturen, om Döden och Universum. Sjöberg är debutant och recenseras inte av de mest tongivande kritikerna. De som tar sig an boken är dock entusiastiska, om än något splittrade inbördes. Där en ser ironi ser en annan verklig idyll. Där en tycker att det är en svaghet att Sjöberg är nedlåtande mot figurerna, påpekar en annan tvärtom att det är en styrka hos författaren att han respekterar Frida och hennes bodbiträde.

Boken säljer påfallande väl utan att Sjöberg är känd. Ryktet om boken verkar ha spridit sig, och eftersom det vid denna tid musiceras i de borgerliga hemmen är boken direkt användbar i familje- och sällskapslivet. Pianot, som många vid den här tiden kan traktera, utgör en plats för samvaro som kanske motsvaras av vår tids familjegemenskap vid hemmets digitala skärmar. På nittonhundratjugotalet sjunger och spelar man visorna tillsammans och läser kanske rentav sångernas ingresser högt. Det textmusikaliska innehållet representerar ett mikrokosmos där avnämarna kan känna sig som hemma: olika personer kommer till tals genom sång, vilket påminner den sjungande, spelande och lyssnande borgerligheten om världarna i Wennerbergs Gluntarne eller hos Carl Michael Bellman. Här är det dock bodbiträdets och Fridas mellanhavanden som inramas av bifigurer och miljöer i ett Lilla Paris som tycks vara ett koncentrat av svenska småstäder.

Trots den goda försäljningen av boken har Sjöberg stora ekonomiska problem. Dessa beror dels på att han stöttat sin yngre bror Eric som hamnat i ekonomiskt trångmål på grund av aktiespekulation, dels på att han lånat pengar för att köpa Villa Daghill, ett rymligare hus än de som han tidigare hyrt. För att stötta "redaktörns" ekonomi har Anna Rosdahl också i huset börjat driva en liten servering, som dock inte drar in så mycket pengar som man hoppats.

Turnén våren 1923

I januari 1923 gör Sjöberg gör ett mycket lyckat framträdande vid en studentafton i Lund. Detta leder till att han slutligen bejakar idén att tjäna pengar på sitt vissjungande, något både Gösta och Christensén länge uppmuntrat honom till.

Nu kommer emellertid Sjöbergs provskräck från skoltiden tillbaka i skepnad av rampfeber, och han fasar inför att behöva sjunga inför många åhörare i stora lokaler. Men han gör det. En längre vårturné inleds med att han framträder inför flera hundra åhörare på Akademiska Föreningen i Lund, sedan aftonen inletts med att en skräckslagen Sjöberg legat på knä bakom scenen och bett att få slippa. Dock blir framgången total. Kräsna åhörare som Fredrik Böök, Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie är överväldigade.

På detta triumfatoriska sätt startar en vår av turnerande över hela södra Sverige, Nu gör han 25 konserter på två månader, och den ena succén avlöser den andra, med fem konserter i Stockholm och fyra i Göteborg – varav en med Karin Lustine i publiken – och på många andra orter.  Som avrundning på turnén gör han en sjätte konsert i Lund. 

Ett typiskt framträdande

Framträdandena är upplagda på inbördes liknande sätt. De varar i regel i ungefär två timmar, under vilka Sjöberg framför ungefär tjugo sånger, och inleds med att Sjöberg läser ur förordet till Fridas bok, vilket följs av "Den första gång jag såg dig" och "Lilla Paris". Under konserten använder han genomgående bokens noggrant utmejslade prosapresentationer vilka framförs utantill, som om de vore påhittade i stunden. Som tidigare påpekats, finns det inga inspelningar med Birger Sjöberg, men om rösten finns det många samstämmiga vittnesmål om att det är en ljus baryton, som inte är påfallande vacker och volymen måttlig: "Hans röstresurser äro icke stora, men han behärskar dem suveränt. Därtill kommer det tydliga textuttalet som låter varje ord, varje nyans fullt framträda". (Öresunds Posten den 14 mars 1923). En del åhörare lägger märke till visornas stora vokala omfång, vilket Sjöberg verkar klara utan problem. Sångspråket är en lätt västgötska med öppna ä:n vid kort vokal. Skådespeleriet är genomarbetat och okonstlat: "Den lilla vänliga glimten i ögat, det målande uttrycket av förvåning och det jovialiskt skinande ansiktet, allt samverkade till en mimiskt utomordentlig framställning" (Skånska Dagbladet den 9 mars 1923). Flera kritiker nämner den fina balansen mellan inlevelse och distans, och att han aldrig tycks se ner på de figurer han skildrar. Även gitarrspelet är enligt vittnen av mycket hög klass, och understryker textinnehållets växlande karaktär.

Genom denna skenbart enkla viskonst – som i själva verket är en raffinerad fusion av poesi, prosa, musik och scenisk gestaltning – förmådde Sjöberg fängsla stora auditorier i de salar som nämnts ovan. Publiken tog entusiastiskt till sig den konstnärliga helheten, trots att det vid denna tid ännu inte fanns mikrofon och annan förstärkning.  I de många vittnesmålen från dessa konsertföreställningar blandas beundran med förvåning. Man hade aldrig hört något liknande.

Turné hösten 1923

Vårturnén hade sitt pris. Redan en tvåtimmarskonsert där artisten framträder solo och är oavbrutet iakttagen, utgör ett ansenligt artistiskt kraftprov. För Sjöbergs del fortsatte dock kvällarna med efterföljande alkohol- och matstinna supéer där visdiktaren förväntades framföra ytterligare sånger, vilket han också gjorde. Denna stora belastning gav honom besvär med "nerverna", som man sade vid denna tid. Han hade redan tidigare börjat ta lugnande medel och efter vårens turné skriver han till vännen Hjalmar Johansson om succéerna:

Emellertid har jag blivit oerhördt omtumlad af allt detta och under den senaste månaden har jag särskildt varit mycket orolig och fylld av ångest. Jag har alltid en flaska lugnande medicin i rockfickan, och denna har jag supit ur mitt i festglädjens yra.
Brom och valerianatinktur är från salighetens örtagårdar; jag har ibland luktat kamfer ur truten till och med på bjudningar – som en goodtemplare luktar Hoffmans.

Patentmedicinen Hoffmans droppar användes vid denna tid ibland som substitut för brännvin, och var alltså ett sätt för förmenta nykterister att i lönndom få i sig sprit. 

Under den följande sommaren tog Sjöberg semester och uppträdde då endast vid invigningen av Stockholms Stadshus och gav en konsert i Köpenhamn. I oktober var det dock dags för ytterligare en tvåmånaders turné med ett ännu mer späckat schema. Detta innehöll 41 konserter mellan 19 oktober och den 22 december, vilket ibland innebar fem kvällar i rad på olika orter, och efter detta en dags paus och därefter ytterligare sex konserter i skilda städer.

Efter de båda turnéerna skulle Sjöberg aldrig mer framträda, annat än spontant och då bara i kretsen av vänner och bekanta. Han lyckades aldrig bemästra sin rampfeber och ville inte längre utsätta sig för denna. Men det fanns ytterligare skäl för Sjöberg att inte vara Fridasångare. Även om han njöt av bekräftelsen för boken och visturnén vantrivdes han i den offentliga rollen som underhållare och att som sådan inte bli tagen på konstnärligt allvar. I stället ville han nu bli – och i offentligheten framstå som – en renodlat litterär författare.

Kvartetten som sprängdes och Kriser och Kransar

Efter turnéerna med Fridasångerna tar Sjöberg några veckors vilopaus innan han kastar sig in i arbetet med skriver den stora romanen Kvartetten som sprängdes. Gösta fungerar som redaktör, och romanen publiceras i två tjocka band redan 1924. Också romanen blir en stor framgång, och nu blir Sjöberg en nationell berömdhet. Publiken vill höra mer av den rolige vissångaren, men Sjöberg är inte inne på detta spår. 1926 ger han istället ut den för sin tid experimentella diktsamlingen Kriser och kransar.  Nu sviker dock den litterära publiken, och diktsamlingen säljer dåligt. (Vissa svenska bokhandlare lär ända in på 1950-talet ha haft osålda exemplar av förstaupplagan i lager.) Kritikerna är också avvaktande, och är tveksamma till de konstnärliga självuppgörelser som diktsamlingen ger prov på: "Ära med lögn är given!" står det exempelvis i eldskrift på himlen redan i den första dikten i Kriser och kransar – som om författaren nu anser sina tidigare verk vara ren bluff. Det förekommer också mera förstående och intresserade kritikerreaktioner, men Sjöberg tycks främst uppmärksamma de negativa synpunkterna. Någon kritiker tycker att Sjöberg genom sin självkritik även hade sårat den publik som i så hög grad uppskattat Fridasångerna och Kvartetten som sprängdes. Den lättstötte Sjöberg är dessvärre ännu mer överkänslig när det gäller anklagelsen att ha sårat andra, och han tar ovanligt illa vid sig av just denna synpunkt.

De sista åren och det efterlämnade litterära materialet

Sammantaget leder de avvaktande reaktionerna på Kriser och kransar till att Sjöberg under de sista åren av sitt liv isolerar sig i huset i Ramlösa utanför Helsingborg, och blir alltmer deprimerad. Anna Rosdahls funktion blir nu utvidgad till vårdarens och lekkamratens. Under sina sista år, leker "redaktörn" med galghumor och bitterhet både begravning och radiosändning, och eftersom han vänt på dygnet lagar Anna middag åt honom halvfem på morgonen. 

Han skisserar ett stort verk, Drömmeriidkarna, där han vill gestalta olika delar av sig själv i fyra olika figurer, men projektet går i stå. Det finns antydningar om att han under denna tid komponerar nya sånger, möjligen att sjungas av figurerna i Drömmeriidkarna. Att så verkligen skedde har dock aldrig kunnat bekräftas. Under 1929 förvärras Sjöbergs hälsotillstånd, och han reser till Småland för att kurera sig på ett pensionat. Här tillstöter dock lunginflammation, och Sjöberg avlider vid bara 44 års ålder på Växjö Stadshotell, Valborgsmässoafton 1929. Ett meddelande om att han just tilldelats Samfundet de Nios stora pris hinner Sjöberg inte ta del av.

Sjöberg efterlämnade en kubikmeterstor låda full av osorterat litterärt material: bland de 13 000 bladen fanns påbörjade romaner, dikter som kanske varit tonsatta men vars musik aldrig nedtecknats, prosaskisser och märkliga, suggestiva litterära fragment. I hans efterlämnade manuskript finns det också flera exempel på texter som påbörjats, startförsök med nära nog identisk lydelse, vilka redan efter några sidor avbrutits. Till denna låda kom även en koffert med material som Anna Rosdahl sparat. Så småningom samlades alla dessa anteckningar till Birger Sjöberg-arkivet vid Göteborgs Universitet. Ur detta rika material sammanställde olika redaktörer efterhand en rad diktsamlingar (v.g. se nedan) 

Tonsättningar av efterlämnade dikter

Efterhand tonsatte kompositörer som var Sjöbergbeundrare dikter både ur Kriser och kransar och Fridadikter som saknade musik. Bland dessa märks Knut Håkansson, Lennart Hedwall, P-G Bergfors och Lennart Lundén. Flera av deras sånger skulle publiceras i Birger Sjöberg-sällskapets årsskrift, som började utkomma 1962. I Bekymrens gråa flock, årsbok för 2014, presenterade Maria Lindström 50 nya tonsättningar av Sjöbergdikter, skapade av bl.a. John Ulf Andersson, Johannes Holmquist, Christer Kernell, Ulf Dageby, Carl-Axel Dominique och redaktören Maria Lindström själv. Årsboken för 2021 innehöll Sven Kristerssons konstnärliga forskningsprojekt Galendansaren, som både är en sångcykel med 24 sånger och en reflektion kring och dokumentation av skapandet av musikteaterföreställningen kring Sjöbergs postuma texter.

Att tolka Fridasångerna

Att förmedla Fridasångerna till dagens publik erbjuder en del svårigheter. Ett interpretatoriskt och kommunikativt problem med sångerna är att så många av de språkliga finesserna med sina avsiktliga pekoralismer, stilbrott och anspelningar på samtida historiska realiteter idag är svårförståeliga. Även de musikaliska referenserna till Bellman, Prins Gustaf eller Adolf Fredrik Lindblad är något som vi idag kanske går mången lyssnare förbi. Vi äger inte längre självklart dessa referensramar. På så vis liknar Sjöbergs visor 1800-talets romans- och liedkonst, vars texter och tonspråk inte alltid är självklara att omedelbart tillägna sig för den allmänkulturellt intresserade publiken.

Om man vill göra moderniserade tolkningar kan det nog också vara svårt att anpassa sångerna till vår tids rock och popidiom, något som vissa äldre visor kanske tål. Den fingraderade uttrycksskalan inbjuder inte heller till att förse sångerna med något svängigt, kanske world music-betonat slagverksackompanjemang. Fridasångernas textliga komplexitet och melodiernas utmejslade karaktär – och stora vokala omfång – gör att det knappast heller går att sjunga dem med stort känsloutspel utan att riskera krossa något väsentligt. Fridavisornas artistiska tolkningsutrymme är nog, i likhet med romanskonstens, smalt och kräver antagligen viss noggrannhet och återhållsamhet.

Det är inte bara publiken som har svårigheter med det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets referensramar. Dessa är inte heller längre självklara för exekutörerna.  De framföranden man kan få höra av Sjöbergs ungdomssatir Längtan till Italien utgör ibland exempel på detta. Den ironi som Sjöberg förmodligen lyfte fram vid sina framföranden är idag inte sällan som bortblåst. Sången framförs ofta som om den vore en idylliskt oskuldsfull visa. Det är långtifrån alltid som sångare och musiker förstår sångens drift med Goethe och nordbornas "Drang nach Süden". Inte heller förstår exekutörerna alla gånger slutradens avsiktliga felaktigheter med den oortodoxa genitivformen i "Vesuviuses rand", eller att Vesuvius rimligen inte avtecknar sig som en "rand" utan som en topp. Det är ju "horisontens rand" man brukar tala om. Ibland glömmer man kanske också att läsa ingressen, vilken ger en högst prosaisk kontext till sångens mera känslomässiga och högstämda tonfall. Där berättas det nämligen att bodbiträdet bakom hästfiltarna i affären hittat en burk citronkarameller, på vilken det finns ett kolorerat landskap som väcker bodbiträdets sånglust och fantasi. 

Trubadurer, sångare och skådespelare

Fridasångerna har givits en mängd tolkningar, som det här skulle föra för långt att inventera i sin helhet. Här märks gestaltningar av sångare som även är gitarrister som John Ulf Andersson, Björn Johansson, Maria Lindström, Jan-Olof Andersson och Anders Stävarby.  Fridavisorna har också tolkats av sångare eller skådespelare som samverkat med musiker: sångaren Mikael Samuelson och gitarristen Mats Bergström, sångaren Tommy Körberg med musiker och skådespelarna Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård som också fått orkesterackompanjemang.

Operasångaren Ingvar Wixell bör nämnas som en av de klassiskt orienterade sångare som tolkat Fridasångerna och fått mycket uppskattning för detta. Man kan kanske fråga sig om hans sångsätt skulle ha bejakats av Sjöberg själv, vilket nog är tveksamt. Detta belyses av ett vittnesmål från en av de få som träffat Sjöberg och sjungit för honom. Den sångstuderande Nils Svanberg hade hos sin lärare Hjalmar Johansson fått tag i dennes manuskript till "Bleka dödens minut" innan Fridas bok kommit ut. Tillsammans med Johansson besökte han i början av tjugotalet en halsduksinlindad Sjöberg i det lusthus denne hade på tomten. Svanberg sjöng upp sången med sin stora, skolade röst och fick då reaktionen från Sjöberg:
– Nej, min käre vän, så vill jag inte ha sjungit mina visor. Du har en bra röst /.../ men ser du, mina visor skall berättas...med liten röst och inte den där stora breda rösten...berätta visan för mig. Därefter visade Sjöberg hur han ville ha den sjungen, och så fick Svanberg sjunga igen, och efter ytterligare instruktioner var skaparen av "Bleka dödens minut" till slut nöjd. Detta möte kanske dagens uttolkare av Sjöbergs sånger kan ha någon glädje av att fundera över.

Sjöbergs konstnärsroll

Sjöbergs artistroll är, som nog framgått, ovanlig och sammansatt. Att i ett samlat konstnärskap åstadkomma ett kvalitativt scenmusikaliskt kosmos som organiskt sammanbinder rimmad vers, komposition av melodier, talad och skriven prosa, scenisk sång och avancerat ackompanjemang är krävande. Man kan nämna att Sjöberg också, utanför denna primära konstnärsroll också tecknade små vinjetter och illustrationer, vilka han ofta bifogade brev och gratulationshälsningar, ett slags marginalia som också blivit föremål för kommentarer av konstvetare.

Den som under 1900-talet kommer närmast Sjöberg är kanske den mångsidige Povel Ramel, som skapade både texter, musik och monologer, förutom att virtuost ackompanjera sig själv på piano. Hos Ramel finner man, som hos Sjöberg, också blandningen av höga och låga stilnivåer både vad gäller text och musik, liksom en raffinerad användning av musikaliska genrer och direkta citat som en del av berättandet. Det är signifikativt att det kanske bara är Ramel som skrivit en verkligt elegant pastisch på Sjöberg: Sommartrivialiteter, även om Karl Gerhard och andra också gripit sig an uppgiften. En annan likhet mellan Ramel och Sjöberg är att de båda är så starkt knutna till den svenska språksfären, och knappast har kunnat översättas. Mycket skiljer dem också åt, inte minst på prosasidan. Trots att Ramel skrev flera prosaböcker åstadkom han aldrig litterärt inflytelserika verk som Kvartetten som sprängdes eller Kriser och kransar. Inte heller eller efterlämnade han ett helt bibliotek av märkliga litterära fragment.

Att det är så svårt att hitta efterföljare till Sjöbergs konstnärsidentitet säger nog något väsentligt om hans originalitet. En av dem som på ett personligt sätt förvaltat arvet efter Sjöbergs konstnärsroll är dock sångerskan, kompositören, poeten och bildkonstnären Elisabet Hermodsson som i en direkt humoristisk och polemisk replik till Sjöberg skapat Disa Nilssons visor. Visor om sommaren, samhället, mannen och universum. I ord, ton och bild. (1974). 

Sjöbergs verk som underlag för vidare skapande

Om Sjöbergs konstnärsroll varit svår att efterlikna har eftervärlden dock använt Sjöbergs sånger och romaner som utgångspunkt för nya verk. En filmatisering av Fridas visor gjordes redan 1930, och den företagsamme Gösta Sjöberg skapade under det följande 30-talet flera olika föreställningar både kring Fridasångerna och Kvartetten som sprängdes, vilka spelades både på Dramaten i Stockholm och runtom i landet. Hans Alfredson gjorde 1973 en TV-serie efter Sjöbergs enda roman, och 1975 skrev och regisserade hans vän och kollega Tage Danielsson filmen Släpp fångarne loss – det är vår där Fridavisor bildar konstnärlig stomme.

Sven Kristersson © 2024