Anton Andersen (1845−1926)

Skriv ut

Anton Jörgen Andersen, född i Kristiansand 10 oktober 1845, död i Stockholm 9 september 1926, var cellist och tonsättare huvudsakligen verksam i Stockholm. Studier i komposition för Johan Lindegren och i cellospel för Andreas Gehrmann på Musikkonservatoriet i Stockholm 1866−68. Han arbetade som lärare på konservatoriet 1876−1911, professor 1912. Cellist i Hovkapellet 1871−1905 och långvarig medlem i Aulinska kvartetten.

(Svenskt Porträttarkiv)

Framgångsrik karriär som cellist

Anton Jörgen Andersen föddes i Kristiansand i sydligaste Norge den 10 oktober 1845, son till trädgårdsmästaren John Andersen och Karen Andrea Gundersen. Hans breda musikaliska utbildning påbörjades hos organisten och violinisten Ferdinand Rojahn och fortsatte sedan i Sverige med kompositionsstudier för Johan Lindegren och cellostudier för Andreas Gehrmann på Musikkonservatoriet i Stockholm. I sin karriär som cellist avancerade Andersen snabbt redan i unga år, med anställningar på norska teatrar (Trondheim 1864 och Christiania 1865) och anställning i Hovkapellet i Stockholm 1871.

Andersen utsågs till lärare i både violoncellspel och kontrabasspel på Musikkonservatoriet redan 1876, endast ett fåtal år efter att han fullgjort sina egna studier, vilket vittnar om det erkännande Andersen redan hade fått som utövande musiker. Utöver dessa åtaganden var Andersen under ett flertal år medlem i populära Aulinska kvartetten, grundad av Tor Aulin, som hade stor betydelse för att etablera den klassiska kvartettrepertoaren i Sverige och det är därför anmärkningsvärt att han hann komponera ett flertal verk av större format.

Andersen gifte sig 1868 med Maria Augusta Vilhelmina Anstrin (1842−1910). De fick döttrarna Astrid och Ingrid Maria, vilka båda kom att verka som pianister.

Stor symfonisk produktion

Andersens kompositioner är till största delen ensemble- och orkesterverk (ofta i ovanliga eller omfattande format), sånger och verk för hans eget instrument, cellon. Inte mindre än sex symfonier nämns av samtida källor och åtminstone fyra av dem uppfördes under hans egen levnad: Symfoni i Ess-dur blev framförd 1888 av en orkester på hela 100 man i Musikaliska akademiens stora sal under Andersens egen ledning och ett annat symfoniskt verk uppfördes 1884, sannolikt Symfoni i h-moll. Två symfonier i D-dur ska också ha mött Stockholmspubliken, 1891 respektive 1906, och det senare av dessa verk gavs dessutom ut 1903 i en version för två pianon.

En dåtida kritiker i Svensk Musiktidning fann både Bruckner och ”många vackra idéer” i Andersens symfonier och som Lennart Hedwall noterar i Den svenska symfonin verkar de ha mottagits väl. Att de trots allt inte har fått en bestående plats i repertoaren beror enligt Hedwall på att de inte är ”innehållsligt eller stilistiskt övertygande”. Han är mest positiv till den första symfonin i h-moll, i vilken han ser en ”livlig” struktur och ”skickligt kombinerade” bearbetningssektioner, samt till den tredje symfonin i D-dur, uruppförd 1891. Här berömmer han balansen i ”såväl form som instrumentation” och tillägger att verket i flera avseenden kan ”mäta sig med h-mollsymfonin och är också musikantiskt livfullare än förstlingsverket”.

Till de symfoniska verken kan också räknas Élégie Sinfonique för inte mindre än 19 violonceller och 4 kontrabasar, som fick stor uppmärksamhet vid den svenska musikfesten i Stuttgart 1913.

Erkänd tonsättare med förkärlek för mörka tonklanger

Det verk som gav Andersen störst uppmärksamhet bland svenska tonsättare var annars hans Konsertstycke för 5 violonceller och 3 kontrabasar som uppfördes på ”Första svenska musikfesten” 1906 och blev relativt omtalat. Andersens deltagande i detta nationalistiska evenemang visade även på Andersens fullständiga integrering i gruppen svenska tonsättare, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den nyligen upplösta unionen med hans hemland, Norge. Konsertstycket är bara ett bland flera ensembleverk som visar på Andersens förkärlek för att kombinera violonceller med kontrabasar (vid sidan av den stort upplagda elegin). Minst fem andra verk utforskar denna speciella sättning; det oftast omnämnda av dessa är ett Adagio som förutom 3 violonceller och en kontrabas även inkluderar två horn. Andersen undervisade i kontrabas på Musikkonservatoriet och hans intresse för detta instrument föll sig därför naturligt, men det verkar även röra sig om en generell dragning till djupare tonklanger: tonvikten i Andersens instrumentala opus ligger mycket tydligt hos instrument med mörkare register och han arrangerade även ett stort antal sånger för manskvartett.

Bland kammarmusikaliska verk av det mindre formatet dominerar stycken skrivna för cello och piano samt sånger. Det mest omfattande av verken skrivna för hans eget instrument är en cellosonat utgiven av Musikaliska konstföreningen 1876, ett lyriskt verk inspirerat av Brahms kammarmusik med folkloristiska teman, referenser till Bach och en intensivt melankolisk andra sats.

Bland hans sånger finns, förutom de redan nämna arrangemangen för manskvartett, sånger för blandad kör samt ett antal solosånger, ibland med ackompanjemang skrivet för luta eller gitarr istället för det sedvanliga pianot. Flera av solosångerna har norsk text och det var berömda författaren Bjørnstjerne Bjørnsons opus Digte og Sange som oftast inspirerade Andersen. ”Over de höje fjælde”, ”Venevil” och ”Dulgt kærlighed” är några av de sånger som är baserade på Björnsons texter.

Andersen slutade vid Hovkapellet 1905, pensionerades 1911 från Musikkonservatoriet, fick professorstitel 1912 och blev ledamot i Musikaliska akademien redan 1882.

Gabrielle Kaufman © 2015

Bibliografi

Andersen, Rune J: Anton Jörgen Andersen, i Store norske leksikon.
Anton Andersen, i Svensk musiktidning, nr 1, 1907, s. 1.
Den första svenska musikfestens program, i Svensk Musiktidning, nr 11, 1906, s. 83.
Lärareombyte vid Musikkonservatoriet, i Svensk Musiktidning, nr 2, 1912, s. 10.
Teater och Musik, i Idun, nr 9, 1888, s. 61.
Castegren, Nils: Franz Berwalds kompositionselever vid Musikkonservatoriet 1867−1868, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1974, s. 19−30.
Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Geber, 1983, s. 179−183.
Norlind, Tobias: Svensk musikhistoria, Stockholm: Wahlström och Widstrand, 1918, s. 311−312.
Tegen, Martin: Instrumentalmusiken, Orkesterverken, i Leif Jonsson (red.), Musiken i Sverige, Stockholm: Fischer, 1992, s. 435−436.
Vretblad, Patrik: Anton Andersen, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 1, 1918, s. 664.

Källor

Musik- och teaterbiblioteket, Uppsala universitetsbibliotek

Verköversikt

6 symfonier, verk för ensemble (Élégie Sinfonique, Konsertstycke, 4 adagion m.m.), kammarmusik (violoncellsonat, småstycken för violoncell och piano m.m.), sånger och annan vokalmusik.

Samlade verk

Orkesterverk
Adagio och Scherzo för orkester.
Symfoni i h-moll, ca 1884. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Symfoni i Ess-dur, 1888. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Symfoni i D-dur för stor orkester, 1891. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Symfoni D-dur, trol. början av 1900-talet. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket. [Version för två pianon utgiven av Musikaliska konstföreningen 1903.]
Symfoni i G-dur. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Symfoni »Hardanger» för stor orkester och blandad kör.

Kammarmusikverk
Adagio cantabile för 3 violonceller.
Adagio för 3 violonceller, 2 horn och kontrabas. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Adagio för 4 violonceller och 2 kontrabasar.
Adagio [A-dur] för 4 violonceller och 4 kontrabasar. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Allegro moderato för violin, cello och piano. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Andantino religioso.
Élégie sinfonique [h-moll] för nitton violonceller och tre kontrabasar. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Fantasistycke, Vårstämning för 10 violonceller och 3 kontrabasar. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Konsertstycke för 5 violonceller och 4 kontrabasar.
Norsk rhapsodi för violoncell och piano. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Serenad för 4 violonceller eller 4 kontrabasar.
Sonat i d-moll, för violoncell och piano. Utgiven av Musikaliska konstföreningen 1877.
Stråkkvartett (ofullständig?).

Röst och piano/luta
Den hvide, röde rose för röst och piano (B. Bjørnson).
Dulgt kaerlighed för röst och piano (B. Bjørnson).
Elegi för sopran, cello och piano.
Ingerid Sletten för röst och piano (B.Bjørnson).
Synnöve Solbakken för röst och piano (B. Bjørnson).
Två sånger till luta/piano. 1. Tunga droppar, 2. Kosimaja. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Var min vän, för röst och luta/gitarr. Autograf i Musik- och teaterbiblioteket.
Digte og sange af Björnstjerne Björnson, för röst och piano. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1880. 1. Over de höje fjælde ("Undrer mig på, hvad jeg får att se "), 2. Venevil ("Hun Venevil hopped på lette fod sin kaerest' imod").

Blandad kör
Når du vil på fjeldesti (B. Bjørnson) för blandad kör.
Digterens vise (Henrik Ibsen) för blandad kör.

Manskvartett/-kör
Adagio (Bo Bergman).
Dalmarsch (Erik Axel Karlfeldt).
En fin vise.
Flugsurr.
Foglalåt.
Fylgia.
Fädrelandssang.
Herr Olof.
Här dansar Fridolin (Erik Axel Karlfeldt).
I valet och kvalet.
Intet är som väntans tider (Erik Axel Karlfeldt).
Midsommar.
Sagan om Rosalind (Erik Axel Karlfeldt).
Sogenfjorden.
Sorgebudet (Gustaf Fröding).
Säf, säf, susa (Gustaf Fröding).
Under fanan.
Vallarelåt (Gustaf Fröding).


Verk av Anton Andersen

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 24