Ludvig Norman (1831−1885)

Skogssånger (Waldlieder) för en röst vid Pianoforte

opus 31

Skriv ut

1. Allegretto
2. Andantino con moto
3. Andante
4. Allegretto moderato
5. Un poco lento, ma non troppo - un poco più vivo - più moto e stringendo - Tempo I
6. Allegro con brio

  • Tillkomstår: 1867
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Wolfgang Müller von Königswinter
  • Dedikation: "Till Fru Fredrika Stenhammar"
  • Speltid: 15 min
  • Detaljerad speltid: Ahnsjö: 15'23'' (1:2'09'';2:1'47'';3: 4'35''; 4: 2'52'';5:2'33'',6:1'27'')

Exempel på tryckta utgåvor

Stockholm, Abr. Hirsch (1505)

Hans Ahlborg Musik, nytr., kopierad 2008

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket
  • Katalogsignum/kommentar till autografen: Z/Sv., (vatten-?) skadad autograf med många ändringar

Beskrivning av verket

1. Allegretto A-dur 6/8, 56 takter
2. Andantino con moto A-dur 2/4, 57 takter
3. Andante a-moll 12/8, 42 takter
4. Allegretto moderato F-dur 6/8, 62 takter
5. Un poco lento, ma non troppo d-moll 2/4, 25 takter, un poco più vivo, 8 takter, più moto e stringendo, 8 takter, Tempo I, 18 takter, totalt 59 takter
6. Allegro con brio A-dur 4/4 (C), 39 takter


Libretto/text

1.

I skogen grön, der är jag van
att vandra i stunder långa,
och låta ekar och bok och gran
med dofter och sus mig fånga,
Vänlig och trofast, stolt och ändå
så mild tycks mig ungträdens skara.
Och att de ju hålla af mig också
kan icke drömmar blott vara!
De räcka mig gröna händerna blidt
när jag till skogen nalkas.
De vagga mig och i ro får jag fritt
af rymdens friskhet svalkas.
Det blir mig så sällsamt, jag är så nöjd
lik barnet som sagor förtjusa,
och hjertat slår af mod och fröjd,
när skogens röster susa.
De säga mig, att de i jorden skyggt
se trälande dvergar lefva,
hur de af demanter och guld ha bygt
palatser i bergets skrefva.
De säga att de mot himlen se
med hjessan högrest vorden,
och stolt sina kronor svinga de
som frihetsfanor åt jorden.

Im grünen Wald, im grünen Wald,
da mag ich so gerne schweifen,
und durch die Eichen und Buchen bald,
bald durch die Tannen streifen.
Das ist ein frisches Riesengeschlecht,
es sind meine Freude, die Bäume,
und dass sie mich lieben von Herzen recht,
sind keine thörichten Träume.
Sie strecken die grünen Hände hervor,
wenn ich im Wald erscheine,
sie wiegen mich, in den Armen empor
zu frischer Lüfte Reine.
Da wird mir so heimlich, so wohl zu Muth,
als wollten mich Mährchen umdüstern,
und fröhlich schwillt und quillt mein Blut,
derweil die Bäume flüstern.
Sie sagen mir, dass sie im Boden schaun
das kriechende Volk der Zwerge,
wie sie von Demanten und Gold erbaun
Paläste inmitten Berge.
Sie sagen, dass sie den Himmel sehn
mit ihrer Kronen Wipfel,
und dass für die weite Erde wehn
als Freiheitsfahnen die Gipfel.

2.

Hvad brusar ofvan mig i rymdens sal,
der väldigt svingade vingar framåt jaga?
Jag blickar upp: berg och dal
jag ser flyttfogelskaror fjerran draga.
Ett skri går gällt från deras vilda hop.
Är det väl vinterns jämmer vida kring verlden?
Dra de förbi mig med ett jubelrop
att målet Södern är för långa färden?
Jag vet det ej, dock känslan re'n mig sagt
att hjertat här i nordens köld förblöder.
Du rör, du lockar mig med trolldomskraft,
du evigt ljusa soluppfyllda Söder!

Was rauschet über mir in trüber Luft,
wie rasch geschwungener Flügel breite Züge?
Ich schau' hinauf: hoch in des Thales Duft,
da sieh'n der Wandervögel weite Flüge.
Zuweilen gellt ihr lauter wilder Schrei.
Sind es des Winters langgezogene Klagen?
Zieh'n sie mit einem Jubelruf vorbei,
dass rauschend sie zum Süd die Flügel schlagen?
Ich weiss es nicht, doch ahnend fühl' ich schon
den Geist im Winter meines Nords ermüden.
Es lockt, ein Mährchen mit Sirenenton,
der ewig blüh'nde, sonnenvolle Süden.

3.

Nu heden är mörk, nyss glänste han rik.
Nu björken är kal, grön han var och blid.
Två gingo vi här, nu ensam jag är.
Ve öfver dig höst och en kärlekslös tid!
Nu verlden är tom, nyss var hon så skön.
Nyss var jag så rik, nu lider jag nöd!
Två gingo vi här, nu ensam jag är.
Min kärlek bedrog, o vore han död!

Die Heide ist braun, einst glühte sie roth.
Die Birke ist kahl, grün war einst ihr Kleid.
Einst ging ich zu Zwei'n, jetzt geh' ich allein:
Weh über den Herbst und die lieblose Zeit!
Die  Welt ist so öd', einst war sie so schön.
Einst war ich so reich, jetzt bin ich voll Noth!
Einst ging ich zu Zwei'n, jetzt geh' ich allein:
mein Lieb ist falsch, o wäre sie todt!

4.

Min själ var sjuk, min hog var mörk,
jag kände mig trött af lifvet,
då gick jag till skogen, till granar och björk,
der lugn mig ofta blef gifvet.
Och hör, straxt talte eken så:
Upp, yngling var helbregda vorden!
högt rikta din blick emot himlens blå
och tag fäste starkt på jorden!
Och björken rådde: se på min skrud,
den rörs och leker och hviskar,
Så lockar dig glädjen, lyd dess bud
och snart din hog den förfriskar!
Och Videt sade så vemodsfullt
mitt bröst bär smärtan inne,
så kom då till mig, jag möter dig huldt
mig rör ett klagande sinne.
Men Granträdet ropte med kraftfull röst:
Se an, hvad hoppet dig bådar!
Jag grönskar jemt. Var man och haf tröst,
när lifvet manligt du skådar.
Så rådde de trogne så blef mig snart
mitt hjertas qval betvingadt.
Du gamla skog hur underbart
har du ej min ande bevingat.

Mir war das Herz so wund und krank,
ich fühlte mich weh und beklommen,
da lenkt' ich zum Walde den einsamen Gang,
wo oft mir Ruhe gekommen.
Und sieh, es sprach der Eichenbaum:
Auf, trüber Geselle, gesunde!
hoch strecke dein Haupt in den Himmelsraum,
fasse Würzeln tief im Grunde!
Die Birke meinte: Schau an mein Laub,
es rauscht und zittert und flüstert,
dem lockenden Leichtsinn sei nicht taub,
dann stehst du nicht so umdüstert.
Die Weide sagte: In leisen Schmerz
so leb ich meine Tage,
o tröst dich an mir, du trauriges Herz
wie dient zur Wonne die Klage!
Der Tannenbaum rauschte so tief und ernst:
Du darfst die Hoffnung nicht lassen!
ich grüne stets! frisch auf, dass du lernst
das Leben frisch zu erfassen.
So sprachen die Treuen mir aber war
das enge Herz erweitert.
Du alter Wald, wie wunderbar
hast du mir die Seele erheitert.

5.

Åter grönska dessa dalar,
ack, som vore intet borta!
Mig blott ingen Maj hugsvalar
med sin herrlighet, den korta.
Vårens granna foglar sjunga
jublande kring blomstergången.
Ack jag lyss ej med min unga
brud, som förr, så glad på sången!
Blomsterträden snöga flockar
att kring ängens tufva dansa,
men jag får ej hennes lockar
nu mer med de blomstren kransa.
Fulla källsprång öfversvämma
skog och dal, der våren andas.
Men jag hör ej hennes stämma
mer med vågens joller blandas.
Ve! förbi kyssens lågor
är den kärlek jag begråter!
jagas bort, som källans vågor
aldrig vänder mer han åter.
Ack, hvi prålar du med tomma
fröjder, var, inför min smärta?
Härjad är ju hvarje blomma
i mitt arma, vissna hjerta.

Wieder grünen diese Thale,
ach, als wäre nichts geschehen:
Muss ich doch im Maienstrahle
einsam zwischen Wunder gehen!
Bunte Frühlingsvögel tauschen
schmetternd ihre wilden Lieder;
ach ich zieh' mit ihr zu lauschen
nicht mehr selig auf und wieder.
Blütenbäume streuen Flocken;
Auen duften, Wiesen glänzen,
doch ich darf die dunklen Locken
nicht mehr mit den Blumen kränzen.
Volle Wasserfälle schäumen
stets noch zwischen Fels und Rüstern,
nicht mehr hör' ich an den Bäumen
ihre süsse Stimme flustern.
Weh', verrauscht sind Küss' und Gluten,
hin der holden Liebe Schimmer!
hingeströmt, wie diese Fluten
nimmer kehren kehrt sie nimmer.
Ach! was zeigst du deine Schätze,
Frühling, einem Geist voll Schmerzen?
Oede sind die schönsten Plätze
diesem öden, wunden Herzen.

6.

Hur frisk, o skog, du grönskar,
hur glad till en vårdagsmorgons möte,
med kronor i strålande ljusets bud,
med stammar i skuggornas sköte!
Der spränger de hurtige ryttarnes tropp
och fladdrande fanor svinga.
Och hornen de smattra toner af hopp,
som vaggas i skog och klinga.
Och hur det klingar hvart det bär
i ungdom, i vår och berusning,
o, du stolta, grönskande skog, du lär
mitt hjerta att slå af förtjusning.

Es streckt der Wald die Zweige so grün
in den blauen Frühlingsmorgen,
die Gipfel im duftigen Lichte blüh'n,
die Stämme in Schatten geborgen.
Da sprengen die lustigen Reiter herein,
die flatternden Fähnlein fliegen.
Es schmettern die Hörner Lieder darein,
die klingend im Wald sich wiegen.
Und wie es wallt und wie es schallt
in brausendem Jugendgeflute,
o du stolzer, grünender Frühlingswald,
so wonnig wird mir zu Muthe.