Fritz Arlberg (1830−1896)

Skriv ut

Georg Efraim Fritz Arlberg, född i Leksand 21 mars 1830, död 21 februari 1896 i Kristiania. Operasångare, sångpedagog, översättare och tonsättare, företrädesvis av vokalmusik. Anställd vid Mindre teatern i Stockholm 1854−58, därefter vid Kungliga Teatern 1858−74. Gift med violinisten Anna Maria Rudolfina Neruda. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1868.

Studieår och karriären i Stockholm

Fritz Arlberg föddes som son till komministern Georg Arlberg och Margareta Lovisa Sahlmark i Leksand och blev 1848 student i Uppsala, där han tog kameralexamen 1852. Därefter arbetade han i två år som ämbetsman vid statliga verk, samtidigt som han studerade sång för Julius Günther och den tyske tenoren Wieser. 1854 blev han anställd som sångare vid Mindre teatern, som drevs av Edvard Stjernström, och debuterade på hösten i rollen som Farinelli i pjäsen med samma namn. Men det var i rollen som Asmodeus i Den ondes besegrare som han fick sitt egentliga genombrott våren 1855. I recensioner från detta år talas om hans stiliga apparition och vackra röst.

År 1858 blev han anställd som sångsolist vid Kungliga Teatern i Stockholm, där debutrollen blev Figaro i Figaros bröllop. Redan 1859 startade hans verksamhet som översättare, främst av franska libretton, samtidigt som han fortsatte sin sångkarriär med roller i barytonfacket. 1861 fick han ett förordnande på ett år som regissör. Fritz Arlbergs intresse för Richard Wagner, som han personligen också mött, delade han med några av sina kollegor och tillsammans drev de på för att Kungliga Teatern skulle spela dennes verk. Arlberg översatte själv Den flygande holländaren och Rienzi, den senare en produktion som han själv regisserade. Operaregi i vår mening fanns inte, men Arlberg utvecklade regikonsten med ett nytt analytiskt sätt att arbeta, scen för scen, under diskussioner med sångarna, i syfte att uppnå psykologisk trovärdighet.

Arlberg var även aktiv som sångpedagog och undervisade både kollegor och elever utanför teatern.

Från Stockholm till Kristiania och Köpenhamn

Av Fritz Arlbergs talrika roller vid Kungliga Teatern kan nämnas Valentin i Gounods Faust, Marullo i Verdis Rigoletto, Malatesta i Donizettis Don Pasquale och Telramund i Wagners Lohengrin, sammanlagt mellan trettio och fyrtio premiärroller. Därtill kom många roller i den typ av repertoar som då tillhörde standardrepertoaren men inte längre spelas, i första hand franska sångspel och opéra comique. Som konsertsångare uppträdde han både i de nordiska huvudstäderna och på mindre orter. Många somrar tillbringade han i Dresden för fortbildning.

1874 lämnade han Kungliga Teatern efter en schism med kapellmästaren och svågern Ludvig Norman. Därefter arbetade han som sångare vid Ludvig Josephsons nystartade opera i Kristiania fram till 1877, samtidigt som han fortsatte undervisa i sång, både i Kristiania och Köpenhamn. 1877 återkom han till Stockholm, där han främst framträdde vid Mindre teatern.

Sångpedagogen Arlberg

Som sångpedagog blev han med tiden kontroversiell, eftersom han offentligt och vältaligt kritiserade den rådande franskorienterade utbildningen, och när hans bok Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning af tonbildningsläran kom ut 1891 väckte den stort uppseende. Samtidigt hade flera av hans elever stora internationella framgångar. I sin bok kritiserade han främst de inslag i den franska sångutbildningen som han ansåg konstlade och förordade i stället en sångutbildning på svenskspråkig grund med fri andning och naturlig diktion.

Arvet från hans sångskola har levt vidare fram till våra dagar genom bland andra Oscar Lejdström, Gillis Bratt och deras efterföljare. Sonen Hjalmar fortsatte faderns pedagogiska gärning som sångare och sångpedagog i Leipzig och andra städer.

De musikaliska verken

Som tonsättare har Arlberg nästan uteslutande ägnat sig åt romanser för solosång och piano, komponerade från 1865 och framåt. I val av text har framför allt Heinrich Heines dikter tilltalat honom. Musikaliskt har hans sånger influerats av Schumann, men hans beundran för Wagner tar sig tydligt uttryck i de intressanta tidiga sångerna Två visor om döden från 1869. Wagners inflytande är här påfallande, inte bara med den utvidgade harmoniken och bruket av kromatiska element. I takt fem i den första sången lägger Arlberg in ett Tristanackord, detta vid en tidpunkt då mycket få i Sverige hade hört Tristan och Isolde, som haft urpremiär bara fyra år tidigare. Den svenska premiären skulle dröja ytterligare drygt fyrtio år. Vokalt sett kräver dessa sånger ett bärkraftigt mellanläge för att inte dränkas av ackompanjemanget som delvis ligger ovanför sångstämman.

Av hans övriga romanser är ”Svärmeri” (”Träumen”) den mest kända, framförda och inspelade. Samtliga sånger med tysk text finns i svensk version, men det framgår inte om översättaren är Arlberg själv eller någon annan. Att Arlberg var sångare märks på hans känsla för vokal melodik, samtidigt som han behärskade konsten att skriva pianoackompanjemang.

De vokaliser han komponerade använde han gärna själv i sin undervisning. Genom eleven och kollegan Carl Fredrik Lundqvist vet vi att de användes i det pedagogiska arbetet för att öva det vokala uttrycket för olika sinnesstämningar.

Iwa Sörenson © 2014

Skrifter av tonsättaren

Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning av tonbildningslära, Stockholm, 1891.
Theoretische und praktische Tonbildungslehre 1−2, 1899.
Översättningar av libretti.

Bibliografi

Ahnfelt, Arvid: Arlberg, i Europas konstnärer, Stockholm: Lamm, 1887, s. 19−21.
Arlberg, i Illustreret norsk konversationslexikon 1907−1913, Kristiania: Aschehoug & Co (W. Nygaard), 1907, s. 466.
Arlberg, i Nordisk Familjebok, 1800-talsutgåvan Stockholm: Gernandts boktryckeri-aktiebolag, 1876 s. 1071−1072.
Arlberg, i Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag, 1904, s. 1501−1502.
Arlberg, i Salomonsens konversationslexikon, vol. 2, København: A/S J.H. Schultz Forlagsboghandel, 1915 s. 103−104.
Arlberg, i Svenskt biografiskt handlexikon, Stockholm: Bonnier, 1906, s. 45.
Arlberg, i Svenskt porträttgalleri, vol. 21 Tonkonstnärer och sceniska artister, Stockholm: Tullberg, 1897, s. 6 [porträttfotografi av Arlberg].
Doktor Dulcamara (pseud.): Fritz Arlberg. Stockholm, 1893.
Hedberg, Frans
: Svenska operasångare, Stockholm: Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1885, s. 202 ff.
Hellander, Adolf
: Fritz Arlberg, i Teateroriginal och typer från skilda scener, Stockholm: Svithiod, 1900, s. 135−140.
Helmer, Axel
: Svensk solosång 1850−1890. 1. En genrehistorisk studie. Diss. Stockholm (1972) s. 269 ff.
Henrikson, Alf
: Kungliga Teatern. En återblick. Stockholm: Bra Böcker, 1994, s. 86.
Höijer, Leonard:
Arlberg, i Musik-Lexikon, Stockholm: Abraham Lundquist, 1864, s. 30.
Johnsen, Christian: Arlberg, i Norsk Haandlexikon, vol. 1, Kristiania: Chr. Johnsens Forlag 1881, s. 978.
Lundqvist, Carl Fredrik
: Minnen och anteckningar. En blick tillbaka på mitt lif. Andra delen. Operatiden, Stockholm: Geber, 1909, s. 73, 74, 99.
Liljas Juvas Marinne: Vad månde blifva av dessa barnen? En studie av David Björlings pedagogik och dess bakgrund i äldre sångundervisningstraditioner, Stockholm: KMH Förlaget, 2007, s. 37, 141, 193.
Norlander, Emil: Lustigkurrar och allvarsgubbar: 40 populära personer i anekdotens blixtljus. Stockholm, 1916.
Norlind, Tobias
: Arlberg, i Allmänt Musiklexikon, vol. 1, Stockholm: Wahlström och Widstrand 1916, s. 43 https://ia600208.us.archive.org/16/items/allmntmusiklex01byunorl/allmntmusiklex01byunorl.pdf
Ralf, Klas
(red.): Operan 200 år. Jubelboken, Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1973, s. 71, 77, 88, 94, 95, 98, 99.
Percy, Gösta:
Arlberg, Fritz, i Sohlmans musiklexikon, vol. 1 Stockholm: Sohlman, 1975, s. 191.
Salmi, Hannu: Wagner and Wagnerism in nineteenth-century Sweden, Finland, and the Baltic provinces : reception, enthusiasm, cult. Rochester, NY, 2005.
Sörenson von Gertten, Iwa
: Dixi et salavi animam meam. Fritz Arlberg och striden om sångtekniken. Kandidatuppsats i musikvetenskap, Stockholms universitet, 2011.
Törngren, Pehr Henrik:
Arlberg, i Svenska män och kvinnor, vol. 1, Stockholm: Bonniers Förlag 1942, s. 128.
Vretblad, Patrik:
 Fritz Arlberg, i Svenskt biografiskt lexikon, vol. 2, 1920.
Åhlén, Carl-Gunnar:
"Operasång på svenska − en studie i de svenska sångskolornas utvecklingshistoria", textbilaga till LP-boxen Röster från Stockholmsoperan under 100 år, HMV 7C 153-35352:1−9, 1977.

Källor

Stiftelsen Drottningholms Teatermuseum, Göteborgs universitetsbibliotek, Kungliga Biblioteket Stockholm, Lunds universitetsbibliotek, Musik- och teatermuseet, Riksarkivet Stockholm, Musik- och teaterbiblioteket, Stiftelsen Musikkulturens främjande Stockholm (Nydahlsamlingen), Stockholms stadsarkiv, Uppsala universitetsbibliotek.
Porträtt: Svenska porträttarkivet

Verköversikt

Orkesterverk (I skogen), sång med orkester (balladen Sten Sture, Zwei Lieder vom Tode), verk för piano, sånger (romanser, sångövningar) och körverk.

Samlade verk

Verk för sångsolo och orkester/ensemble
Sten Sture, ballad (E. Bäckström) för tenorbaryton och orkester op. 7.
I skogen, tondikt för orkester op. 10, 1877.
Zwei Lieder vom Tode för mezzosopran eller djup tenor och orkester.
Fredmans Epistel nr 14 för sång och stråkkvartett.

Sång och piano

Två visor om döden op. 2, Stockholm, 1869. 1. Att dö är nattens svalka blid (Der Tod, das ist die kühle Nacht), 2. Och när min graf nu öppnar sig (Und wenn es soll gestorben sein).
Sånger vid piano op. 5, Stockholm, 1870. 1. En stjärna klar i natten rinner opp (Ein schöner Stern geht auf in meiner Nacht), 2. Re'n tusen blåögda sippor (Die blauen Frühlingsaugen), 3. Jag sluter hennes ögon till (Ich halte ihr die Augen zu).
Sånger vid piano op. 6, Stockholm, 1871. 1. Föresats, 2. O, kunde det evigt så vara!, 3. Kyssen.
Sten Sture. ballad (E. Bäckström) op. 7, Stockholm, 1875.
Sånger vid piano op. 8, Stockholm, 1875. 1. Frühlingslied, 2. Bland Finlands furor, 3. Der Asra (Heine).
Sånger vid piano op. 11. 1. När jag på mitt läger hvilar (Wenn ich auf dem Lager liege..), 2. Nu är frost på fält (Weisser Reif auf Flur und Rein), 3. Af kärlek de brinna (Sie liebten sich beide).
Valse-Etude för en altstämma med piano op. 13.
Vier Lieder mit Clavierbegleitung op. 14. 1. Widmung, 2. Vision, 3. Verhängniss, 4. Schwanengesang.
Selmas tankar i våren op. 17a, Stockholm 1891.

Utan opustal:
3 Sånger, Stockholm, 1866. 1. Svärmeri (Träumen), 2. Längtan (Sehnsucht), 3. Lycka (Glück).
Ave Maria, duo för tenor och baryton vid piano.
Offertorium (1865?) ingen uppgift om besättning.

Arrangemang, sång och piano
Svenske Folkeviser med piano op. 9, Stockholm.
Folkvisor med piano op. 18, konsertarrangemang. 1. Allt under himmelens fäste, 2. I den villande skogen, 3. O Värmeland, du sköna, 4. Och hör du, lilla Dora, 5. Sången driver sorg på språng, 6. Uti vår hage.
Förgäves uppå stigen, svensk folkvisa utsat til koncertbrug, Wilhelm Hansen.

Sångövningar och vokaliser
Tägliche Übungen für Frauenstimme op. 3, Wilhelm Hansen.
Vokaliser op. 16, Elkan & Schildknecht.

Körverk
Sång vid Luthersfesten 1883 för kör med orgel el. piano op. 15.
Här har ljufva vänner vandrat.
Tre svenska folkvisor satta för femstämmig kör.
Du undersköna dal för blandad kör a cappella.

Piano
Nio små tonbilder för piano.
Sånger utan ord: Längtan, Svärmeri.
I skogen, tondikt för orkester 1877, arrangerad för fyrhändigt piano.

Övrigt
Dagsländan (tillfällighetskalender), medarbetare, 1885.