Intresset för pianomusik, pianon och pianister exploderade under den första halvan av 1800-talet i hela Europa. Här konkurrerade en lång rad pianovirtuostonsättare, bland vilka de flesta även verkade som pedagoger, om utrymmet på en expansiv, kommersiell marknad. Den från Nederländerna bördige Jan van Boom − som var generationskamrat med komponerande klaviaturekvilibrister som Chopin, Liszt, Thalberg och Mendelssohn − blev en central figur på detta fält i det svenska 1800-talet. Sitt största inflytande fick van Boom som pianist och pianopedagog, men hans tonsättargärning är omfattande och mångskiftande. I sina kompositioner visar han en säker formuppfattning och skrivsättet för pianot vittnar om virtuosens goda handlag med instrumentets klangliga resurser.

Liv

Jan van Boom föddes i Utrecht den 15 september (el. 15 oktober) 1807 och växte upp i en musikerfamilj. Både hans yngre bror Hermanus Marinus van Boom (1809−1883) och hans far Johannes van Boom (1783−1878) var framstående flöjtister, den sistnämnde dessutom tonsättare samt sönernas förste musiklärare. Efter undervisningen hos fadern torde Jan van Boom ha studerat hos Johann Nepomuk Hummel och Ignaz Moscheles. Sannolikt rörde det sig då om kortare konsultationer snarare än utförliga studier, och en gissning är att sådana undervisningstillfällen kan ha kommit till stånd när Moscheles 1820 och Hummel 1823 besökte Nederländerna under sina turnéer. Långt senare, cirka 1843−46, fortsatte van Boom att förkovra sig genom kompositionslektioner hos Franz Berwald. Lärotiden hos Berwald kan säkerligen ha påverkat van Booms senare utveckling, även om han vid denna tid redan var en aktiv komponist med flera omfångsrika verk bakom sig.

17 år gammal framträdde Jan van Boom som pianist för första gången i Stockholm i november 1824. Året därpå, eller möjligen 1826, bosatte han sig permanent i den svenska huvudstaden där han tidigt kom i kontakt med musiker i Hovkapellet. Han inledde snart ett långvarigt samarbete med den nio år äldre violinisten August Berwald och medverkade under de kommande åren vid konserter och soiréer med violinisten Johan Fredrik Berwald och klarinettisten Bernhard Crusell. Enligt samtida recensioner var van Booms pianospel redan vid denna tid uttrycksmässigt polerat och tekniskt drivet. Hans första tryckta komposition, Introduction et variations i Ess-dur för piano, annonserades i den svenska pressen 1827.

Då en mässa av van Boom, som dessvärre har gått förlorad, framfördes juldagen 1838 var Jenny Lind och Giovanni Battista Belletti sångare. Därefter försvann pianisten och tonsättaren från konsertscenen i Stockholm under flera år, och när han sedan åter dök upp den 6 mars 1842 på Kungl. Teatern var det tydligt att en konstnärlig förnyelse hade ägt rum. Programmet innehöll bland annat konsertgivarens första komposition för orkester − en uvertyr (oklart vilken) − jämsides med det första framförandet i Sverige av Chopins f-mollkonsert.

van Boom blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1844 och pianolärare vid Musikaliska akademiens undervisningsverk 1848, en position som han innehade till sin död. Genom pianolärartjänsten kom han att undervisa åtskilliga prominenta musiker i de yngre generationerna. Bland dessa kan nämnas Richard Andersson, Elfrida Andrée, Jacob Adolf Hägg, Sara Magnus-Heintze, Ludvig Norman, August Söderman och Hilda Thegerström.

Under de sista 25 åren av sitt liv framträdde van Boom inte längre som pianist för allmänheten mer än vid något enstaka tillfälle. Däremot fortsatte han att figurera i privata musikkretsar där hans egna kompositioner spelades. Och hans musik fortsatte att publiceras och uppföras offentligt. Grosse Concert-Symphonie op. 24 kunde höras i både Stockholm och Norrköping 1862 med Aron Hultgren som solist, och Introduzione und Concert-Allegro op. 75 för orkester fick sin premiär 1868. Ett tjugotal pianostycken trycktes av svenska och tyska förlag under 1850- och 1860-talet, och det sista stora verket blev Theoretisk och praktisk piano-skola år 1870.

Sommaren 1871 blev van Boom sjuk och miste förmågan att undervisa. Han avled den 19 mars 1872 i Stockholm. Till tonsättarens åminnelse framfördes året därpå den första satsen i Grosse Concert-Symphonie av hans pianoelev Richard Andersson vid minnesfesten för Musikaliska akademiens avlidna ledamöter.

Verk

Det överraskar inte att pianomusiken upptar en stor del av utrymmet i van Booms verklista. Produktionen rymmer dock musik inom flera skilda genrer − vid sidan om ett 50-tal pianostycken bland annat operan Necken, orkesterverk, kammarmusik, körstycken och sånger. Ungefär hälften av verken trycktes och de flesta av de övriga finns bevarade i handskrift på Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm.

Kompositionsdatum kan för många verk endast bedömas ungefärligen, eftersom bara ett fåtal av manuskripten är daterade och det finns få andra uppgifter än tryckår att lita till. Vidare är opusnumreringen problematisk. van Booms kända kompositioner är försedda med opustal från 6 till 82, men i denna nummerserie finns många luckor. Det är möjligt att ett antal verk har gått förlorade, men också att opusnumren har applicerats med visst godtycke − vilket inte var ovanligt under 1800-talet.

Stilistiskt kan flera influenser skönjas i van Booms komponerande. En sida i hans skapande anknyter till de briljanta virtuospianisttonsättarna, en annan sida närmar sig Beethoven. I många pianostycken kan kompositionsstilen erinra om Sigismond Thalbergs välklingande pianistiska idiom, där melodin ofta placeras i mellanregistret omgiven av arpeggion eller andra utsmyckningar. I nocturnen och det tredje impromptut kan ett Chopin-inflytande spåras, och vissa variationsverk nyttjar figurationer på ett sätt som för tankarna till en tonsättare som Henri Herz.

De båda pianotriorna, däremot, är breda kompositioner i sonatform, byggda i Beethovens efterföljd med korta motiv, tematiskt arbete och en framträdande storskalig formarkitektur. Liknande stildrag återfinns även i pianosonaten i c-moll och Introduzione und Concert-Allegro op. 75 för orkester.

van Booms till formatet största komposition är operan Necken eller Elfspelet i tre akter. Folkmelodin ”Neckens polska” finns inskjuten i verket men den övriga musiken lutar åt en ”internationell” stil snarare än svensk folkton. Efter förebild från det tyska sångspelet och tyska romantiska operor av Weber och Marschner innehåller operan talad dialog. Necken hade premiär den 11 maj 1844 med framstående sångare i huvudrollerna: Jenny Lind, Belletti, Julius Günther och Isidor Dannström. Även om publikframgången blev ringa − operan spelades endast fyra gånger − framhåller Tobias Norlind Necken som ett viktigt verk i utvecklingen av den inhemska operarepertoaren.

Till skillnad från exiltonsättaren och generationskamraten Chopin strävade den utlandsfödde van Boom inte efter att anknyta sina kompositioner till sitt födelseland, utan visade istället upprepade gånger intresse för att arbeta med svenska folkmelodier och svensk tematik. Exempel finns i bland annat Introduction et variations sur l’air Suédois op. 16, Morceau de Salon − Grande Fantaisie brillante sur des Airs nationaux Suèdois op. 20, Beautés musicales de la Scandinavie op. 40, 3 Fantaisies de salon pour le piano sur des airs suédois och Variations brillantes i g-moll för piano och orkester. Användningen av svenska folkmelodier förbinder dessa stycken med en vid tradition. Före van Boom hade tonsättare som Georg Joseph Vogler, Bernhard Crusell, Johan Fredrik Berwald, Ferdinand Ries och Bernhard Romberg använt sådana teman i variationsverk. En annan typ av association mellan musik och ett svenskt motiv kan exemplifieras av tonmålningen Frithiof på hafvet för piano, med en uppenbar koppling till Tegnérs nationalepos Frithiofs saga.

Martin Edin © 2013